Bank: CL-slutspelen har saknat kvällar som denna
Kan räcka hela vägen till bucklan för Atleti
EINDHOVEN. Enighet ger styrka – här i Eindhoven har PSV gjort det till klubbmotto.
Nu vet de hur det ser ut på en fotbollsplan också.
Räkna gärna bort Atlético Madrid från bucklan, men räkna aldrig bort dem i en match.
Det är en evighet – nio år – sedan det fanns anledning att åka till Nederländerna för att se Champions League-fotboll på den här sidan nyår, på sätt och vis var det som att åka tidsmaskin när jag väl fick chansen.
Philips Stadion är ju inte den där sortens modern fotbollsmiljö som det går tretton på dussinet av, där den enda skillnaden är vilken flott arkitektbyrå som råkat få byggkontraktet.
Här luktar fotboll majonäsdränkt pommes frites och öl, här står man framför slitna röda stolsäten i plast, här dundrar Sweet Caroline, Chelsea Dagger och den omskrivna klubbversionen av ”Brasil, decime qué se siente” ut i betongen med ett rått bastryck som nästan bara finns här och i Belgien.
Eindhoven har sina industrier, de har landets högsta arbetslöshet – och de har sitt fotbollslag.
Lät som 70 000
Vi var 35 000 på Philips Stadion (1200 från Madrid), över arenans järngrind står klubbmottot ”Eendracht maakt macht”, ”enighet ger styrka”, och här sjöng folk med en enda röst. Det lät som 70 000, det lät som förr, och det lät satan i gatan oavbrutet.
Om PSV saknat Champions League-slutspelen så har Champions League-slutspelen saknat kvällar som den här.
Det nya, Phillip Cocu-konstruerade PSV är charmigt, byggt på egna talanger och pricksäkra köp. De är bäst av alla i Nederländerna på att värva, de säljer en Memphis Depay för 270 miljoner och tar in den allsidige Gastón Pereiro – Atleti ville ha honom när han var yngre – för en fjärdedel från Uruguay.
Nu var Andrés Guardado tillbaka och byggde spel bakifrån, lille vänsterbacken Jetro Willems kommer att hamna i större klubbar snart, och mest av allt klarade de att hota Atleti med bekymmerslös defensiv, direkt kontringsspel och brett, modigt, kollektivt anfallsspel.
Det var match.
Eller, snarare, det var rallarslagsmål.
Daniele Orsato, den italienske domaren, lät spelarna spela, jag har sett ringdomare i MMA ingripa oftare, och det var en fröjd att åka med.
Jag tror faktiskt att Diego Simeone tyckte om det också.
Hans Atleti spelade sin vanliga bortaplansfotboll, med hög press men mindre risk, och de är alltjämt ett fruktansvärt svårt lag att dyrka upp. Gabi, Koke och Saúl Niguez ligger där som sköldar framför backlinjen, och absolut ingen slarvar med någonting.
Enighet ger styrka.
Atleti bäst på att stoppa anfall
Atleti har släppt in elva mål på 25 seriematcher i världens bästa fotbollsliga (kulturspaning: inget av de sju spanska lagen som spelat i Europa senaste veckan har släppt in mål), och har sedan länge skakat av sig den klubbgeneriska masochismen.
– Vi hymlar inte. Vi drömmer om att vinna Champions League, har försvarsgeneralen Diego Godín sagt.
Och det är inte bara snack.
När jag inför säsongen försökte leta utmanare till de självklara favoriterna Barcelona och FC Bayern så var det Atlético Madrid jag fastnade för. Det finns inget skäl att ändra på det.
Visst, anfallsspelet har hackat en del sedan nyår, Griezmann ser sliten ut och har slutat göra mål, och med Jackson Martinez Kina-såld ser det lite tunt ut framåt. Men… om Bayern och Barça är bäst av alla på att anfalla så är Atleti bäst på att stoppa anfall.
I Eindhoven väntade de med att släppa iväg Filipe Luis och Juanfran på kanterna, men Gabi och Savic skakade ändå fram två frilägen (Koke, Griezmann, supermålvakten Zout var på båda) före paus. I andra halvlek belägrade de PSV:s planhalva långa stunder, och när Orsato visade ut Pereiro med tjugo minuter kvar var frågan bara om Atleti skulle få in bollen.
Kan räcka hela vägen
Åskmullret från läktarna lugnade ner sig men ökade igen, det var mullret från en nyförälskad arbetarstad som fått tillbaka sitt fotbollslag.
Det var underbart att både se och höra det.
Och 0–0 var inte så illa. PSV är i alla fall inte uträknat riktigt än, men det är Atleti som åker hem med jobbet gjort och utan skador inför helgens Madrid-derby.
De kommer inte att hinna ifatt Barcelona i ligan, men utöver Juventus finns inget lag i den här turneringen med samma kollektiva grundförståelse för hur man vill och måste spela.
Det har räckt långt förut, det kan räcka långt igen.
Får de igång Griezmann också – det är ”Grizzi” som sitter på det andra: intuitionen, genialiteten – kan det till och med räcka hela vägen till bucklan.