Therns sorg efter Sypniewskis död
Publicerad 2022-11-05
Jonas Thern var den som tog Igor Sypniewski under sina vingar.
Beskedet om Sypniewskis död kom därför som en smocka.
– Jag kom honom väldigt nära, säger Thern.
Igor Sypniewski tog svensk fotboll med storm när han under våren 2003 klev in i Halmstad BK och pangade in nio mål på sina tretton första matcher.
Talangen på fotbollsplanen fanns det aldrig några tvivel om. Det var problemen vid sidan av den som gjorde att Sypniewski aldrig blev den världsspelare han hade potential att bli.
För dåvarande HBK-tränaren Jonas Thern blev det snabbt uppenbart att det polske nyförvärvet behövde extra omsorg.
– Jag lade mycket tid på att försöka få honom att trivas och må bra. Det kunde handla om att träffas och dricka kaffe tillsammans, köra runt honom i bilen och bara sitta där och framförallt lyssna. Det var väl det han saknade många gånger tror jag, att ha någon som lyssnar, säger Thern.
Behöll kontakten
Sypniewskis sejour i Halmstad BK blev kortvarig; året därpå såldes han till Malmö FF varpå han och Jonas Thern skildes åt.
Men de behöll kontakten.
Flera år efteråt beskrev Sypniewski fortfarande Thern som sin ”störste vän” och det blev uppenbart att Thern hade satt ett stort avtryck i sin roll som en slags extrapappa.
Men Sypniewski blev aldrig av med sina demoner. 2014 släppte han en självbiografi där han öppet berättade om sitt tuffa liv präglat av depression och alkoholmissbruk.
Jonas Thern gjorde sitt bästa för att hjälpa, men som han själv säger:
– Igor var en person som behövde mer omsorg än vad det fanns människor som hade tid att ge honom det.
Beskedet om Igor Sypniewskis död kom som en smocka.
– Det var tungt att läsa, säger Thern.
– Med tanke på bekymren han hade så fanns det ju alltid en mycket större risk för att det skulle gå åt helvete. Men ja, det var tungt.
”Ett misslyckande”
Thern belyser vikten av att ta psykisk ohälsa på allvar, inte bara inom fotbollen utan i samhället i stort.
– Det känns som att det har hänt mycket under de senaste åren. När man sitter och tittar på nyheterna nu för tiden så är det ju sällan man blir jätteglad, det är väldigt sällan positiva nyheter. Det finns mycket kvar att göra och det gäller inom fotbollen också. Just med Igor så känns det ju som ett misslyckande. För några år sedan var han och hälsade på oss på en träning i Värnamo, inte så långt efteråt läste jag att han hade blivit fängslad hemma i Polen för att han hade varit med i något uppror. Man såg bilder på honom där han gick med stora jävla kedjor mellan fötterna. Sådant man såg i gamla filmer. Först trodde man inte att det var sant, att det där var fotbollsspelaren man själv tog hand om och jobbade med en gång i tiden. Det finns ju ett eget ansvar givetvis, men jag tror generellt att människor som har det bekymmersamt, de behöver få hjälp. Man reder inte ut det på egen hand. Och där kan jag tycka att med alla pengar som finns, både i samhället och inom fotbollen, så borde det finnas något sätt att på ett bättre sätt kunna hjälpa folk som verkligen behöver hjälp. För det lär knappast bli mindre problem med psykisk ohälsa, spel-, -knark och alkoholmissbruk i framtiden.
