Här skrev Sundhage historia

Jennifer Wegerup

På en grusplan i Rom skrev Sundhage historia – blev Sundhage första svenska utlandsproffs

ROM. Hon ledde Sverige till EM-guld och värvades till italienska Lazio.

Pia Sundhage, år 1985.

Hon blev ett av världens första utlandsproffs på damsidan.

Sportbladets Jennifer Wegerup har vandrat i hennes fotspår i Rom.

Det tar en knapp halvtimme för oss, med bil från kvarteret Prati. Det är en varm, disig dag. Vi kör igenom Roms förorter, frågar oss fram. Så svänger vi höger och är där.

Vid planen som är ett stycke svensk fotbollshistoria.

Stadio dei Ferrovieri. Järnvägsarbetarnas stadium.

En grusplan bakom tågspåren i Roms norra delar.

Här spelar konduktörerna, lokförarna och grovjobbarna fotboll. De och deras söner.

Och, för en tid, SS Lazios damlag.

Planen ligger tom och öde när vi kommer, det är snart lunch. På plaststolarna vid en ­liten servering intill läktaren sitter män i uniform från FS, de italienska järnvägarna. De dricker aperitivo och slår ihjäl tiden.

En teve visar reprisbilder från Juventus match mot Real Madrid. Om det VM i Kanada som väntar talar ingen. Kvinnors fotboll spelas numera i medieskugga i Italien.

Då trodde Italien på damfotbollen

När Pia Sundhage som förbundskapten nu leder Sverige i VM gör hon det däremot under intensiv mediebevakning, i det ­största mästerskapet i damfotboll ­någonsin.

Resan dit har varit lång, törnerna många längs vägen. Och en av de viktigaste milstolparna var här, på Stadio dei Ferrovieri i Rom.

I en annan tid, ett annat liv och ett annat Italien. Trettio år och en evighet bort.

En tid då företagsledare och klubbpresidenter trodde på damfotbollen och satsade på den.

Som Lazios president Domenico Micali.

Mannen som värvade Pia Sundhage.

”Henne ska vi ha!”.

Presidenten för Lazios damlag tvekade inte när han hörde de italienska spelarna i sitt lag berätta om Pia Sundhages målfarlighet och spelsinne i EM 1984. Sverige vann guld efter segern mot England i finalen. I semifinalen hade Italien besegrats, mycket tack ­vare just Sundhage.

50 000 på damfinalen

Nu fick glasögonkungen Domenico Micali höra talas om den långa, starka och tekniska svenskan och skred till handling.

– Jag fick ett samtal och tvekade inte länge. Att få bli proffs och spela fotboll på heltid… Och att få bo i Italien där fotbollen är allt!

Pia Sundhage kan med lätthet sträcka ut armarna och omfamna minnet av den 25 år unga tjejen som packade två väskor och drog till Rom.

– Jag möttes på flygplatsen av ett följe. Det kändes så stort, allt var ett äventyr. Självklart hade jag också med mig mina fotbollspärmar!

I mitten av 1980-talet växte damfotbollen explosionsartat. I Sverige hade förbundet, till att börja med motvilligt, insett att kvinnors fotboll kommit för att stanna.

I länder som Danmark och Italien satsade privata företagare stora pengar på kvinnorna eftersom man var övertygad om att den hade en kommersiell potential.

Privata EM och VM under 1970-talet drog storpublik.

Inofficiella VM i damfotboll 1970 överträffade alla förväntningar. Till finalen i Turin kom 50 000 åskådare.

”Det fanns framtidshopp”

I Italien var SS Lazios damlag länge starkast. Döpt ROI Lazio ­efter Domenico Micalis glasögonimperium. Presidenten satsade stort och lockade dit flera spelare utifrån Italien. Förutom Pia Sund­hage fanns irländskan Anne O’Brien och danskan Lone Smidt Nielsen bland utlandsproffsen.

– Vi bodde ihop fem tjejer i en ­lägenhet och det var rätt bra, så jag fick hjälp med språket och så var man inte så ensam, minns Sundhage.

Hon hade med sig sin gitarr, förstås, och det blev många kvällar med pastarätter, sång och musik.

– Pia kom fort in i gänget och lärde sig snabbt italienska. Hon var lite svenskt blyg men alltid positiv. Och hon var så enormt seriös, med fotbollen. Det kände vi direkt.

Maura Furlotti ler. Hon var försvarare i Lazio och italienska landslaget i många år.

– Det var en bra tid. Vi levde i en annan värld än männen men det fanns framtidshopp för vår fotboll.

Furlotti beställer in mineralvatten, prosecco och små salta kex. Vi sitter på Bar Vanni på en lugn, lummig gata i Rom. Ovanför baren hade SS Lazio i många år sitt huvudkontor.

– Det här är vårt stamställe, ända sen den tiden, ler Sergio Guenza.

Han var damernas tränare under de gyllene åren på 1980-talet. Nu sitter han grånad och böjd bredvid Maura Furlotti. Men minnen skimrar starka och klara när Guenza plockar fram dem, ett ­efter ett.

– Jag hade ju spelat med Lazios herrar och sen varit hjälptränare för herrarna. Då kom presidenten, Micali, och över­talade mig att träna damlaget.

Guenza slår ut med armarna, plirar under kepsen.

– Jag tvekade först men inte länge. Varför skulle inte kvinnor få spela fotboll? Jag har aldrig ångrat mig. Så mycket det gav mig.

Gick på Svennis matcher

Alla minns Pia Sundhages tid i klubben med stor respekt.

– Vilket lag vi hade och vilket anfall, säger Sergio Guenza.

Bredvid Pia Sundhage spelade på topp Carolina Morace, en av ­Italiens bästa fotbollspelare genom tiderna på damsidan och senare ­tränare och Fifa-medarbetare.

– Det var inte många backar som klarade att stoppa duon Morace-Sundhage, minns Maura Furlotti och skrattar.

– Pia hade med sina pärmar överallt. Och hon fick en vespa av klubben. Med den körde hon runt och såg på fotboll. Hon var oerhört seriös.

Den svenska förbundskaptenen minns också hon hur hon åkte runt i Rom på sin vespa och hur hon gick på alla matcher hon kunde, med Lazios och Romas herrlag.

– Svennis var i Roma just då minns jag. Men jag satt på vanlig läktarplats med italienska familjer. De kom tidigt och hade med sina panini-mackor, berättar Sundhage.

– Vi satt där och käkade och pratade fotboll. Det var mina bästa lektioner. I italienska och fotboll och i livet.

Proffsspel på grus

Men bortom matcherna och vespaturerna, förbi ett nattligt upplyst Colosseum, fanns också en vardag som stundtals var rätt svår.

– Det är klart att det var tufft ibland. Framför allt var det en kulturkrock. Visst satsade Lazio på damerna. Men i Sverige var vi ändå längre fram, allt var mer seriöst, säger Sundhage.

Bara att se planen, järnvägsarbetarnas, och inse att hon skulle träna och spela på grus som proffs, blev en tanke­ställare.

Det här var damernas tillvaro, världar bort från Olimpicos gröna gräs. Ibland fick de dock spela på Stadio Flaminio, som nu för en borttynande tillvaro. Gräset växer högt och läktarna vittrar sönder medan politikerna i Rom träter om Flaminios framtid.

– Men på den tiden var den fin, minns Pia Sundhage.

Det svåraste för henne var ändå att man tränade så lite och så annorlunda.

– Bara tre dagar i veckan. Det gjorde mig stressad. Jag tränade själv men tränade fel! Och så åt jag mycket pasta… När jag kom hem såg Ulf Lyfors mig och sa: ”Jäklar Pia, vilka buggar du har fått!”. Jag hade lagt på mig rejält på låren!

Anfallsstjärnan Carolina Morace skrattar när hon hör Pia Sundhages ord.

– Det stämmer. Vår mat är ju god! Och Pia åt lite för mycket pasta och pizza och glass…Hon lade på sig i början. Vi gick på en trattoria i kvarteret som hette Picchiapo’. Där var det lite för god mat!

Fick lönen i handen

Inför den första ligamatchen satt en stressad Pia Sundhage i omklädningsrummet och väntade på att få börja värma upp. Danskan Lone Nielsen sa till henne att ”ta det lugnt, det är inte så noga här”.

Sen kom president Micali in, tände en cigarr och började hålla ett långt tal inför match.

– Där stod han och bolmade och det var en kvart kvar till match! Och han höll sin långa utläggning, säger Sundhage.

Efter presidentens tal skulle de viktigaste spelarna få massage.

– Det ville jag inte ha! Jag rusade ut och värmde upp för mig själv. Där kan man snacka om kulturkrock.

På fredagarna kom president Micali och betalade spelarna kontant i handen.

– Det var inte så mycket men så att man överlevde. Och så fick jag vespan då, säger Pia.

”Fattar inte att jag vågade”

När hon kom in på GIH 1986 tvekade hon inte utan vände hemåt till Sverige.

– Vi förstod henne men hon saknades i laget. Jag visste alltid att hon skulle gå långt. Jag hoppas vi ses nu i Kanada på VM, säger Carolina Morace, den gamla anfallspartnern och tillägger, med skärpa och smärta:

– Italien är det enda land där damfotbollen inte utvecklats. Det har att göra med samhället i stort, som inte alls är jämställt. Vi låg långt fram men möter så mycket motstånd.

Pia Sundhage har gjort en annan resa. Men vet likväl att kampen är en färd utan slut. Och där tiden i ROI Lazio var ett av de viktigaste stoppen och avstampen framåt.

– Det var mycket som inte fungerade där. Men jag upplevde enormt mycket också och lärde mig massor. Jag fattar i dag inte att jag vågade dra i väg så där till Italien, helt själv, så ung. Men det var för fotbollen, allt jag gjort har varit för fotbollen, säger hon, Pia Sundhage.

Hennes ord dröjer kvar när fotografen och jag går runt i gruset på Campo dei Ferrovieri. Vi fotar planen, de slitna läktarna, de tysta männen med sina ölglas.

Ett snabbtåg kör förbi, på väg någonstans, bort, vidare.