Bolin: Uppenbar risk att båda spelar i division 1 nästa år

Alibek Aliev skjuter 2–1 till Gais – men domaren Jim Pettersson blåser av av.

Konsekvensen av 92 minuters skolgårdsfotboll?

Delad pott – och såväl Gais som Öis i fortsatta bryderier.

Tolv respektive fyra SM-guld – låt vara att de flesta av dem spelades in när det gick häst å vagn på svenska gator.

Åtta respektive tia i allsvenska maratontabellen.

Nu i ett läge där det är uppenbar risk att båda spelar i landets tredjedivision nästa år.

Innan vi avhandlar händelserna på Gamla Ullevis golfgreen till gräsmatta finns det all anledning att fråga sig hur i all sin dar det har kunnat gå så snett för de gamla klassikerna Gais och Öis.

Jag själv hade dem trea respektive åtta inför säsongen och motiverade mina tabelltips med att Gais äntligen ser ut att ha byggt rätt och att Öis ser superspännande ut med anfallsparet Elmander-Atashkadeh.

Men det har alltså skitit sig för båda – igen.

Och mönstret är tydligt.

Har nått vägs ände

Det är sparkade tränare, en spelaromsättning utan dess like, få egna talanger som tar sig hela vägen upp i representationslaget och egentligen noll spelarförsäljningar som genererar slantar in till en ansträngd kassa.

Öis och Gais har nått vägs ände, de har kört fast så till den milda grad att det i dagsläget är miiiiil till konkurrenterna i stan, Blåvitt och Häcken, miiiiil till det som är det hägrande målet för båda: allsvenskan.

Hur klubbarna ska komma tillrätta med sina problem?

Säg det, jag sitter alldeles för långt ifrån händelsernas centrum för att kunna ha en uppfattning i frågan, men min rekommendation att det kanske bör göras en rejäl genomlysning av verksamheten som Gais bedriver (herregud, 70 spelare har alltså passerat revy i klubbens A-lagstrupp sen 2015) kan lika gärna gälla för verksamheten som Öis bedriver.

Om det är nya människor som ska till för att få fart på saker och ting vet jag inte, men något måste göras – och det snabbt.

Annars är, som sagt, risken uppenbar för att det snarare bär av nedåt än uppåt i seriesystemet.

Tradition saknas inte, fansen finns (10 212 på plats i kväll) och varumärket är fortfarande någorlunda starkt.

Alltid ett startkapital.

Jamen matchen då?

Inledningsvis ungefär som väntat, alltså lite skolgårdsfotboll med alla efter bollen i ett organiserat kaos. Massor av tekniska misstag, mängder av dråpliga situationer som ledde till frisparkar och få målchanser.

Men faktiskt också ett mål, vilket är värt att poängtera eftersom de tre senaste derbyna lagen emellan har slutat mållösa.

Ett rätt snyggt mål också – även om det föregicks av att Öis-kaptenen Johan Hammar oturligt halkade när han skulle vända och löpa hem mot eget mål.

Hur som helst – Simon Silverholt – som kom i… nu ska vi se… senaste transferfönstret, ja - utnyttjade Hammars misslyckade balansakt och chippade iskallt in 1-0 bakom Stojan Lukic.

Lite mer öppna spjäll i andra halvlek, mer nord-syd som man säger i en annan sport, och därmed också fler heta situationer i och kring de båda straffområdena.

Inte så mycket för finsmakarna, kanske, men likväl rätt underhållande.

Att det för femte matchen i följd lagen emellan slutade med kryss kändes, trots allt, rätt logiskt – även om Gais spurtade frenetiskt.

Bra kommentator – och domare

Nåt annat från derbyt?

Bra att Daniel Kristiansson kommenterade. Han ska alltid kommentera. Rapp, fyndig, underhållande och med djupa kunskaper om serien. Lite Torneklintpositiv, men jag köper det.

Bra att Jim Petersson dömde. Han ska alltid döma. Gör ett och annat misstag mellan varven, såklart, men en cool katt som alltid har en härlig dialog med spelarna på planen.

Straffen? Kan blåsa, kan fria, så som det nästan alltid är.

Det bortdömda Gaismålet i slutskedet? Ser skumt ut, men där är det fjärdedomaren som tar beslutet.

Sen gillar jag Öis vänsterback Jacob Ericsson, som alltid erbjuder alternativ framåt och får till fina inspel och inlägg, och Gais offensiva mittfältare Anton Wede, som är kvick, lurig, kreativ och aldrig drar sig för att prova det svåra.

Två stabila målvakter också, Stojan Lukic och Damir Mehic.

Men för djäkligt trist att Johan Elmander tvingades bryta matchen i 25 minuten när det högg till i låret.

Elmander var värd bättre, det är han alltid.

Följ ämnen i artikeln