UNITEDS KOLLAPS

Sportbladets Simon Bank: Milan knäckte en vilsen bibelklass på erotiska museet

Paolo Maldini gick runt och kramade alla efteråt, till ljudet av Inno Milan.

Perfekt slut.

Perfekt match.

Ett perfekt Milan på väg till den perfekta finalen.

Jag lånar av Carletto Ancelotti. När han summerar matchen mot Manchester, ett par minuter efter att Gattuso skrikit rakt ut och hela San Siro hoppat färdigt, så använder han ordet ”perfetto” om och om igen.

Det går inte att säga emot.

Det här var Grande Milan, ett perfekt lag som genomförde en i varje enskild del perfekt fotbollsmatch. Från Kakás förnedring av Vidic till Massimo Oddos maskerat fula straffområdestackling mot Wayne Rooney.

Milan slog ut Manchester United i semifinal – som 1958, som 1969 – och de gjorde det genom att vara taktiskt, tekniskt och temperamentmässigt överlägsna.

Alex Ferguson fick tillbaka Nemanja Vidic som inte spelat på en månad, så United trodde att de skulle kunna försvara sig vidare. Sir Alex kunde ringt Lars Lagerbäck och frågat vad regnet skulle betyda (han hade fått rådet att peta Kim Källström, men kanske också något om att stora spelare kan få problem mot Kaká när det är halt).

De gör alltid jobbet

I Milans spel märktes en stor skillnad mot senast: Ytterbackarna. Ancelotti skickade upp Oddo och Jankulovski 20 meter högre i utgångsläget, det gav Cristiano Ronaldo och Ryan Giggs en del att tänka på – och United blev avvaktande, försiktigt.

Grande Milan fick chansen att vinna matchen.

Kaká, Pirlo, Gattuso, Seedorf gjorde jobbet.

De gör alltid jobbet.

Den galne, kalabriske bonden Gattuso var på rätt plats i 90 minuter, Kaká stängde passningsvägar som vore han född i Ödeshög.

På andra sidan vek Darren Fletcher, Paul Scholes och Michael Carrick ner sig. Att se Uniteds mittfält första timmen var som att se bibelskolans ungdomsgrupp som råkat förirra sig in på erotiska museet.

De var passiva. Rodnande. Visste inte var de skulle fästa blicken.

Jag har inte sett San Siro så Milan-lyckligt på evigheter. De hoppade, gjorde vågen, sjöng att de var här för att se Kaká göra mål (”per vedere segnare Kaká”).

Klart han gjorde mål.

Kaká gjorde mål, Vidic hängde i luften, Milan rullade runt bollen som de ville och United rullade inte alls. Det fanns inte ett beslut på planen som inte fattades, direkt eller indirekt, av Milan.

Seedorf (jag höll på att kalla honom ”evigt ung”, men vi som såg honom i fjol vet att han var så mycket äldre då – han är yngre nu) var briljant.

Kaká tog ett väldigt fast grepp om Guldbollen.

Ringhio Gattuso – han borde få Gulddobben – skrek ”fucking bastard” efter Ryan Giggs.

För mindre än ett år sedan kunde vi ställa oss på kö och spotta på Gallianis och Berlusconis fusk-Milan, det som förlorat både poäng och heder i Calciopoli. I går kom kvällen då de kunde bjuda in hela världen till sitt vardagsrum och visa hur vackra de blivit.

Jag är besviken över att inte Manchester United dök upp, men efteråt kunde jag se hur Maldini kramade alla och höra ett saligt San Siro som sjöng att de alltid skulle vara med Milan.

Det tror jag det. En sån, perfekt kväll.

Simon Bank