Tjuvtjockt, kallt och 0–0 – det är livets fotboll
I går hörde jag allt om fotbollens död.
Nu ser jag 90 knakande minuter Stockholmsderby där det är lika få målchanser som plusgrader. Du undrar vad det är?
Det är livets fotboll.
Farbröderna jag intervjuade i går hade så djupa pannveck att man kunde förvara kex därinne. De ujade och ojade och ajabajade. Idrottsminister Jakob Forssmed skällde på klubbar som inte stänger av illbattingar, förbundsordförande Fredrik Reinfeldt hoppades att nya lagar för att stävja läktarvåldet kunde vara på plats till 2026.
– Att en barnfamilj inte kan gå på fotboll för att den upplever ett hot är inte framtiden för fotbollen. Det är fotbollens död, sa Forssmed.
Så länge 100 poliser skadas på svensk fotboll varje år är säkerhetsmöten av gårdagens slag viktiga. Men i vinter har problemen konsumerat min hjärna och fått mig att glömma allt det andra. Allt det lustfyllda, allt det medryckande, allt det gåtfulla som bara finns i lajvfotbollen.
Allt det här.
Ringde och reklamerade
Jag skriver från Kanalplan, där cupderbyt mellan Hammarby och Djurgården står 0–0 efter en timme. Luften är isande, lårmusklerna är lindade, läktarrösterna låter tjuvtjockt när de sjunger försäsongen ur sig.
Ett rån äger rum inför artonhundra ögonpar i tävlingspremiären. En skock blåränder är på väg härifrån med sitt byte, en pinne, i säcken.
Det går inte att begripa hur de kommit över den, för i första halvlek var Hammarby förkrossande överlägset. Jonna Andersson tunnlade motståndare och lyfte in inlägg, Julia Roddar moffade en boll i ribban, Vilde Hasund bökade runt straffpunkten. Chanserna var få, men spelbilden så ensidig att folk ringde Allmänna reklamationsnämnden.
– Jag var utlovad en vårmatch. Här får jag varken vår eller match!
Men nu är det minut 64 och allt det grönvita är detroniserat. Djurgården har plockat in Sura Yekka (ej släkt med ”Sura-Pelle” Pettersson), tätat sin högerkant och klivit framåt i banan. Therese Sessy Åsland bökar och tråcklar, Tove Almqvist skjuter från distans och... mjo, ett målvaktsfinger från att gå in!
Nick i ribban på slutet
Allt för sällan blir jag hänförd av fotboll numera. Transfersummor lämnar mig oberörd och med åren har Champions League-onsdagar tappat sin glans. Jag läser hellre innehållsförteckningen på kaviartuben än uppgifter om Mbappés lön i Real Madrid.
Men ta ifrån mig dator och häng av mig ackrediteringsbricka den dagen det här slutar pirra. Hammarby har glömt hur man håller ihop laget, det är matchminut 74 och de står glest som under pandemin. I går på telefon berättade deras nye tränare Martin Sjögren att han stöpt om formationen, fem har blivit fyra i backlinjen, men att grunderna från i fjol är kvar. Mest var Sjögren imponerad över grundfysiken, att hans Bajen skulle kunna kuta till skymningsmörkret föll, vilket satte hans taktiska kunnande på prov – hur skulle han släppa lös alla hästkrafter?
Ja, inte så här. De regerande mästarna är statiska, de saknar övertygelsen från första halvlek, minut 80 blir 81 och 82 och 85, bollen lyfts in från vänster och – wah! Julie Blakstad nickar i ribban! Man City-nyförvärvet har hittills varit grått som himlen, men här är hon ett par centimeter från att avgöra.
Men nä. Slut. Två gåtfulla halvekar, tjugotvå ringrostiga kämpar, två tomma målburar.
Särskilt roligt kan det inte ha varit att läsa om det, men jag svär att en bottenfrusen marsdag på Kanalplan känns på djupet för några av oss som är här.
De släntrar av planen nu, spelarna, och jag känner hur något långt inne i mig håller på att tina.