Wegerup: Därför ser vi nu slutet på storhetstiden
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-15
Det är över nu.
VM i Kina.
Och en epok i svensk damfotboll.
Skymningen faller tidigt i österland.
I går föll den över det svenska damlandslaget och gav oss tyckare här hemma i blågult land en arbetsdag av analyser i moll.
Ibland är det skönt att få rätt. Den här gången är det bara trist att jag förutsåg att Sverige inte skulle ta sig vidare. Det ska till mirakel av bibliska mått för att det ska ske nu.
Nordkorea är bra, mycket bra. Till skillnad från i VM 2003 spelar man dessutom på hemmaplan. Jag varnade redan på förhand för att de disciplinerade nordkoreanskorna skulle bli ännu farligare när de fick spela med sin publik som stöd, i sin del av världen och i sitt beskyddarland
Kina – sådär diktaturer emellan. Allt detta ger Nordkorea ett mentalt övertag.
Ingen kan ta ifrån oss silvret
Därför har Sverige ytterst små chanser att vinna stort på tisdag. Därför ser vi nu också slutet på den senaste storhetstiden för svensk damfotboll, den som inleddes på allvar med silvret i EM 2001 i Tyskland och som två år senare i VM i USA nådde sin kulmen med silvret där.
Ingen kan ta ifrån oss det silvret.
Ingen kan ta bort dess betydelse för svensk damfotboll. Men här och nu, på planerna i Kina, räknas bara sådant som att Sverige inte räcker till. De många skadorna har gjort sitt, medges, men de har blott varit den sista stenen som fått lasset att tippa.
Redan i OS 2004 och i EM 2005, då jag följde Sverige på plats, var det tydligt att silverlaget hade problem. Det trista är att man trots skifte av såväl förbundskapten som system på två år inte lyckats få bukt med dem.
Kunde inte göra mål
Mot USA i går såg jag först ett välspelande, storkämpande Sverige. Men jag såg också ännu en match där svenskorna inte kunde göra mål. Precis som mot Nigeria. Att Lotta Schelin gör hundra mål i allsvenskan ger inga poäng i VM. Jag såg också ännu en match där ett individuellt misstag blev oerhört kostsamt. Precis som mot Nigeria. Där var det Anna Paulsson, nu Hedvig Lindahl. Det är inga roliga reprisbilder i slow motion.
Men det är som lag Sverige faller och mest av allt faller man på alla missade uppspel, på det förlorade egna spelet.
Låt gå för att man aviserat för långa uppspel mot USA. Men långa eller korta – bollarna måste ändå ha rätt adress. Annars kommer de omgående tillbaka till avsändaren.
Tillbaka till ett stort mästerskap, det kommer Sverige nu kanske inte förrän i EM 2009. Därför finns risken att vi på tisdag ser storspelare som Victoria Svensson och Hannorna Ljungberg och Marklund för sista gången i ett mästerskap. När fixstjärnorna nu säger att de måste fundera på framtiden är det inget konstigt, utan tvärtom väntat. Det kommer alltid en tid för avsked.
Måste fundera på framtiden
Även Dennerby och dampamparna runt honom måste efter VM börja fundera på framtiden – och bygga för den. Några hörnstenar: Sverige måste få fram stabilare målvakter av högre internationell klass. Man måste prioritera försvarare som är lika bra offensivt som defensivt.
Framför allt måste de ansvariga inom svensk damfotboll sluta säga att det är naturligt att andra länder kommer i kapp, som en ursäkt. Det är roligt och bra att damfotbollen utvecklas. Men det är ingen ursäkt för det svenska landslaget att sakta in eller stanna av i sin utveckling.
Uppbrott och avsked bär alltid ett drag av vemod. Svensk damfotboll har dock genomgått många lyckade generationsskiften. Det visar ett EM-guld, ett VM-silver, tre EM-silver, ett VM-brons och ett EM-brons.
Nu krävs rätt satsningar och visioner för att VM-misslyckandet ska kunna leda till ännu en nystart.
Bara så kan skymningen vändas till gryning och solen gå upp där borta i öster, över en ny blågul era.