Barca och Real – i samma båt

Publicerad 2013-10-26

Spaniens giganter möts igen – men i lagen kryllar det av frågetecken

Barcelona. Några namn på rollistan är nya men intrigen är den vanliga när Spaniens stora äntligen går en rond igen.

I Real Madrid är frågetecknen många, det är som det brukar i den spanska huvudstaden.

Och i år sitter Barcelona för en gångs skull i samma båt.

I dag kan de två iberiska giganterna ta en titt på varandra och för första gången se bitar av sig själva när de seglar ut till ett sällsynt eftermiddagsclásico.

Sen är det dags att leka hela ­havet stormar på Camp Nou.

Sportbladets Johanna Frändén på plats i Barcelona.

FC Barcelonas fästning kommer att klä sig med vördnad redan klockan 18.00 i dag. Ett nära hundra­tusenhövdat tifo kommer att påminna oss om att klubbens tidigare tränare Tito Vilanova är sjuk, men inte glömd.

Om hälsan tillåter är Vilanova på plats i dag, enligt dystra rapporter kan det bli hans sista Clásico. Parallellen med en cancerpatient är kanske väl magstark, men vi kan konstatera att FC Barcelona också mått bättre.

Det var ganska exakt sju månader sedan som 2010-talets Dream team krackelerade ordentligt för första gången.

Det var väldigt exakt Milan och Real Madrid som stod på andra ­sidan den gången också.

Vände underläget

José Mourinhos rövarband hade skickat katalanerna ur Copa del Rey på Camp Nou och sedan slagit dem i ligan några dagar därpå, när Barça åkte till Lombardiet och vände hem med en 0–2-förlust mot Milan i Champions Leagues första åttondelsfinal.

Men Barcelona kom tillbaka och ”la remuntada”, katalanska för att vända ett underläge, blev ett tecken på att det fortfarande var ett lag med överjordiska krafter.

Ett drygt halvår senare har man inte uträttat några mer regelrätta mirakel.

Faktum är att klubben har radat upp fler nya tränare än riktiga triumfer sedan dess.

FC Barcelona spelar säsongens första match mot Real Madrid ­utan att veta riktigt vad motståndet går för. Hemmalaget har ett större problem: de vet inte hur bra de är själva längre.

Mest tvivlar kanske Javier Mascherano, som efter baklängesmålet på San Siro i tisdags gav ­begreppet ”självkritik” en ny, dovare klang.

– Jag bär ansvaret. Det var mitt misstag ännu en gång, de börjar bli några stycken nu, konstaterade ­argentinaren deppigt.

Oavgjort mot Milan var verkligen ingen katastrof, men resultatet blev en påminnelse om att Barcelona inte längre är ett lag som slår sina europeiska bröder på ren ­inspiration.

Att besöka klubbens träningsanläggning i Sant Joan Despí dag ­före match var i flera säsonger en ganska monoton upplevelse. Pep Guardiola satt på ett podium (i bokstavlig bemärkelse, bildligt talat satt han på en piedestal) och höll audiens inför en presskår som knappt ställde några kritiska frågor.

De hade inga.

Men när proppen till slut rycktes ur skrovet på det katalanska flaggskeppet gjordes det inte med ett tyst pys. När Peps andretränare, ­efterträdare och bäste vän, Tito ­Vilanova, drabbades av ett återfall av sin cancer kom problemen, kontroverserna och konflikterna på en och samma gång.

Och de gyllene tiderna tycktes vara över för FC Barcelona.

Vilanovas sjukdomsfrånvaro lämnade Barça, som inlett förra säsongen fläckfritt, utan någon riktig auktoritet. Det ryktades att spelarna gjorde ”lite vad de ville” under ersättaren Jordi Roura.

Slutet på en epok

Laget hade börjat svaja under ­våren och klubbens bild utåt vreds successivt bort från den vackra fotbollen, för att blotta fula skavanker under ytan.

När Vilanova var tillbaka anklagade han Pep Guardiola för att ­inte ha funnits till hands när han mått som sämst.

Den sammanlagda 0–7-förlusten mot Bayern München i Champions League blev ett vemodigt och övertydligt slut på en epok som man under våren hållit liv i tack vare ett ointagligt försprång i ligan.

Klubbens anfader Johan Cruijff deklarerade en öppen konflikt med presidenten Sandro Rosell, som i sin tur visade den tidigare cancersjuke försvararen Eric Abidal dörren, medan han själv ägnade sommaren åt att återigen misslyckas med att värva en ny mittback. Det blev en brasiliansk anfallsstjärna och en argentisk tränare i stället.

Det räckte inte.

När säsongen drog igång hade klubbens medlemmar skramlat ihop namnunderskifter nog för att få till en misstroendeomröstning mot sin president.

Rosell överlevde, men hans Barcelona hade blivit ett ormhål för pajkastning, tveksam intern­politik och sorgliga sandlådeintriger.

I den spanska huvudstaden hade man säkerligen beskådat händelseförloppet med viss belåtenhet, om det inte vore för att man har haft fullt upp med sitt eget.

Och medan Barcelona trillat ner från sin präktighetstron har Real Madrid påbörjat ­någon form av spegelvänd image-resa. Efter en tre år lång oförutsägbar joyride med José Mourinho vid rodret började den betydligt beskedligare Carlo Ancelotti med att släcka de eldar han kunde. Där Mourinho hade för vana att skylla snart sagt varje förlust på domarkåren eller medierna eller både och, har italienaren ett helt annan tonläge i sitt ledarskap.

Efter en knackig säsongsinledning har han haft nytta av det.

– Det enda positiva nu är att vi inte kan bli sämre, sa Ancelotti ­efter bottennappen mot Levante och Elche förra veckan.

Segern mot Juventus i veckan gav honom lite andrum. Men det vackra spelet har mestadels lyst med sin frånvaro och Santiago Bernabéu-stadion går inte att tysta med bara brödsmulor. De vill ha skådespel också, och Ancelotti har fått finna sig i att bli utbuad av sin hemmapublik vid ett par tillfällen i höst.

– Jag tror att alla ser Barcelona som favoriter, det är bara bra för oss. Vi har gjort stora framsteg ­bara i veckan, säger Real-tränaren inför matchen.

Hösten 2013 delar Barcelona och Real Madrid mer än på mycket länge. De har båda ny tränare som ska sätta ett avtryck med hela världens obarmhärtiga spotlights i ansiktet. De har varsin ny ­megavärvning i Gareth Bale och Neymar som ännu inte funnit någon ­naturlig plats i sin nya hemmiljö. De har en målvaktssituation där hemmafostrade Víctor Valdés vill lämna och ikonen Iker Casillas ser ut att tvingas iväg, och där supportrarna varken har förståelse för det ena eller det andra.

Spaniens mesta möte

De senaste säsongerna har el ­Super Clásico varit både Spaniens bästa och mesta möte. Lagen sprang på varandra i både ligan, cupfinaler, Champions League-slutspel och spanska supercuper.

I år har vi fått lite andrum, det har gått ett tag sedan sist.

I kväll spelas årets största klubbfotbollsmatch i Europa och kanske blir det bara två möten den här säsongen.

Det är ett av väldigt många skäl att låta all annan aktivitet avstanna klockan 18.00 och två timmar framåt i kväll.

Följ ämnen i artikeln