Abrahamsson: Fler frågor än svar...
Uppdaterad 2015-11-13 | Publicerad 2015-11-12
LEKSAND. Är AIK ett topplag?
Är Leksand ett bottenlag?
Vilken nivå håller egentligen Hockeyallsvenskan?
Den här kvällen gav egentligen fler frågor än svar.
Om vi börjar med den tredje frågan.
Nivån på Hockeyallsvenskan 2015/16?
Kvällens match i Tegera Arena förstärkte känslan jag haft under den här hösten: att det är många år sedan skillnaden mellan landets två högsta serier var så stor. Inte alls orimligt med tanke på den stora spelarflykten utomlands de senaste åren och att två lag försvunnit upp till SHL.
Leksand och AIK bjöd inte på någon match som motbevisade den känslan.
Nära andra raka
Åtminstone hade de båda lagen väldigt svårt att spela bra samtidigt. Och då blir det sällan någon speciellt underhållande eller bra match.
Leksand gjorde det mesta fel i första perioden, medan AIK var snudd på lika svagt i mittperioden.
Tredje perioden, och en underhållande straffläggning, var totalt sett kvällens behållning. Leksands Tommi Paakkolonvaara la fem (!) straffar. Inledde med att sätta tre för att sedan missa två.
AIK tog till slut bonuspoängen.
Upphämtningen från 0–2 till 2–2 och en poäng mot topplaget AIK kan Leksand ta med sig från den här kvällen.
Dalalaget var väldigt nära sin andra raka seger, något som hade varit en poängmässig formtopp med tanke på hur hösten har sett ut
Tommi Paakkolonvaara är en riktigt bra allsvensk center. Brock Montpetit skapade det mesta framåt. I övrigt har inte Leksand speciellt många offensiva verktyg att ta fram.
Det mesta talar för en fortsatt kamp på den undre halvan av tabellen.
Det mesta rasade
Om de två avslutande perioderna var helt okej från hemmalaget var första 20 minuterna desto sämre.
Leksand spelade helt okej. I en minut. AIK tvingades slå icing två gånger, men i gästernas första anfall small det direkt. Robin Kovacs blev helt fri trots att Leksand hade tillräckligt med spelare i hemgången.
0–1 efter 1.11.
Sedan rasade det mesta.
AIK flyttade puck, Leksand stod verkligen och tittade på.
Hemmalagets kollektiva spel under första tio minuterna är bland det sämsta jag sett den här säsongen. Stillastående spelare passade på stillastående spelare. Knappt en passning på blad till spelare i fart. I bästa fall en lobb eller en dump.
Alla förstår att då är det helt omöjligt att spela en effektiv anfallshockey.
Efter 6.39 kände sig Sjur Robert Nilsen tvingad att ta en timeout.
En minut senare styrde Jesper Frödén enkelt in 2–0 för AIK.
20 personer applåderade efter den första perioden, de stod på bortasektionen.
Nu blev det bättre. Betydligt bättre. Men inte tillräckligt bra för seger.
Läckra straffar!
AIK lyckades återigen hitta ett sätt att vinna. Starkt med tanke på att det egentligen bara var i första perioden som spelet fungerade. Som jag varit inne på tidigare: det kommer gå upp och ner för stockholmarna den här säsongen.
Poängutdelningen under hösten har i många matcher varit bättre än själva spelet. Men det är också en styrka.
Offensivt finns det ändå väldigt mycket spännande: Jesper Bratt, 17, Robin Kovacs, 18 (vilka läckra straffar!), Jesper Frödén och Malte Strömwall, 21,
Skyttekungen Strömvall ville mycket men var uddlös den här kvällen. Nu visade AIK ännu en gång att man inte står och faller med Strömwall.
4 613 var publiksiffran.
Den ska jag inte gnälla på.