DEL 4: ”Mamma fick plocka ner dockan från bron”

Avslöjar baksidan i förbjudna diskussionen: Är ren och skär ångest

Det är diskussionen som alltid verkar provocera och som spelarna själva närmast är förbjudna att ha.

Men hur är det egentligen att vara en välbetald idrottsidol på toppen av det berg så många barn och ungdomar kämpar för att att bestiga?

– Det är 95 procent ren och skär ångest, säger Nils Andersson.

Det är världens bästa jobb att vara hockeyspelare. Inte sant? Så började det fjärde avsnittet av podcasten ”Det som aldrig blivit sagt”. 

Frågan besvaras sedan med ett ironiskt och hjärtligt skratt innan Jonathan Hedström fortsätter i mer allvarlig ton: 

– Det är många gånger jag varit på Maxi Sundsvall och blivit utskälld av någon 70-årig gubbe för att jag varit ”katastrof på matchen”. Det är inte alltid så roligt när man har barnen med sig.

På den efterföljande frågan om någon i studion blivit mordhotad kommer nya ironiska skratt. Som om det var en fullständig självklarhet.

– Jag och min fru blev mordhotade när vi var i Leksand, säger Oscar Alsenfelt och berättar om bakgrunden och de brev som lämnats i parets hus. 

– Morsan fick åka upp och plocka ner en docka av mig som hängde på väg till ishallen över E4:an. Då var det dödshot och till och med polis som eskorterade mig till ishallen, säger Hedström och fortsätter:

– Men det ska man ju ta. Att de var i vår stuga på nätterna och att min bror blev nedslagen på krogen på grund av mina val. 

Oscar Alsenfelt berättar också om när han ställdes till svars av Modo-fansen efter en svag insats. Hur han blev placerad på en barstol i lobbyn där folk sedan skrek och kastade snus på honom.

De var båda unga och beskriver, liksom Nils Andersson, hur deras självkänsla var starkt förknippad med deras prestationer. Detta i en värld där även alla runt om också hela tiden bedömde dem efter vad de åstadkom på isen. 

En farlig vardag som gjort alkohol till en tillflykt för många elitidrottsmän. 

– Vi vet jättemånga som trillade dit, säger Hedström. 

De berättar också om sviterna karriären gett. Om kroniska smärtor i kropp och huvud som aldrig verkar försvinna. 

Ändå måste de ursäkta sig. 

– Vad tror ni jag hade sagt om den här diskussionen om jag var en snickare som jobbar 45 timmar i veckan, frågar Alsenfelt. 

– Du hade tänkt ”vilka jävla idioter” om oss, säger Jonathan Hedström. 

För varje gång välbetalda idrottsidoler tar sig friheten att tala om sitt yrke i något annat än positiva ordalag verkar det provocera. Trots det väljer trion att nu öppna den dörren.

Anledningen är inte för att gnälla på en sport de trots allt älskar. Ambitionen är istället att bjuda på den verkliga bilden av stjärnlivet med förhoppningen att skapa perspektiv och få de som huvudlöst rusar mot vad de tror är den ultimata drömmen att förbereda sig bättre på vad som väntar.

– Jag brukar förklara det med att det är 95 procent ren och skär ångest och press. Och sedan är det 5 procent som är helt enorma och en känsla jag aldrig kommer hitta någon gång mer i livet, säger Nils Andersson. 

Oscar Alsenfelt beskriver sig själv som ”neutraliserad” för känslorna och är istället helt ärlig med att han inte tycker det är kul att spela ishockey längre. Trots det fortsätter han.

– Jag blir väldigt glad varje gång jag får ett sms om med en fråga om jag kan skicka en födelsedagshälsning till en tioåring som fyller år. Eller när jag får skriva autografer. Jag blir så glad över att ge andra människor glädje. Men allt det andra alla tror är bra med att vara elitidrottare stämmer inte. 

Men hur är det då?

Lyssna på fjärde och sista delen av ”Det som aldrig blivit sagt” i spelaren här under, eller i tjänster som Apple podcasts, Acast eller Spotify.