’De får sparka mig om det inte passar’
Uppdaterad 2019-01-16 | Publicerad 2009-10-13
Birgitta ger inte upp kampen för god skolmat
VISBY. Det luktar gott i Birgitta Melanders kök.
Men det hade kunnat dofta ännu godare om Birgitta själv hade fått bestämma.
Nu tar hon strid för vettig storköksmat. Åt alla.
Egentligen borde det inte vara något snack om saken.
Mat ska vara god och vällagad.
Men det är långt ifrån självklart.
För att klara en måltid med en budget på 7:30 per portion krävs det att man kan trolla med knäna.
Något som Birgitta Melander och hennes kollegor på Södervärnskolan i Visby gör varenda dag.
”Inte klokt”
Birgitta har snart jobbat 30 år i skolkök. Hon har retat sig på besparingarna och kvalitetssänkingarna i åratal. Nu har hon fått nog.
– Barnens mat får kosta lika mycket som en halv varmkorv med bröd. Det är inte klokt, säger hon.
– Halvfabrikaten måste bort från skolköken. Vi måste börja laga mat från grunden, säger hon.
– För att inte tala om det vansinniga med att skicka alla halvfabrikat land och rike runt innan de kommer hit – när vi kan göra nästan allt med råvaror som kommer från Gotland. Utan tillsatser.
”Arbetsglädjen försvinner”
Hennes frispråkighet får kommunen att gnissla tänder. Men alla håller god min, eftersom hon fått hjältestatus på ön sedan tidningarna på Gotland och TV4:s ”Matakuten” tagit upp hennes kamp mot halvfabrikaten.
För helst vill ju kommunen – och det gäller i rättvisans namn inte bara på Gotland – att maten ska göras på centrala storkök och sen forslas runt. Ofta med förfärande resultat.
– Men så kan vi inte ha det. Arbetsglädjen försvinner för oss som jobbar i skolköken. Och matglädjen försvinner hos dem som ska äta maten.
”De gör underverk”
Men ändå. Just den här dagen serveras nasi goreng och gulaschsoppa.
– Det smakar som på krogen, säger Niklas Wallin som går i åttan.
Hans klasskompis Markus Löfvenberg håller med:
– Det smakar ungefär som om morsan hade lagat käket.
Birger Hedström har jobbat 32 år som lärare på skolan:
– Birgitta och de andra gör underverk, framför allt med tanke på den budget de har.
Birgitta Melander är unik. Inte bara för att hon vill att ungarna ska få god, vällagad och närproducerad mat i skolan. Utan framför allt för att hon vågar säga högt vad de flesta andra bara tänker medan de i tyst förtvivlan knyter näven i fickan.
– Ingen kan hindra mig från att säga vad jag tycker, säger hon.
Efter att ha varit journalist i över 30 år kan man bara konstatera att allt färre och färre numera törs resonera som Birgitta.
”Jag tänker fortsätta”
Rädslan för att bli osams med chefen, rädslan för att sparken på grund av ”illojalitet” har gjort att tystnaden alltmer lagt sig som en tung, fuktig hästfilt över landet.
–Dom får väl ge mig sparken om det inte passar, jag tänker i alla fall fortsätta att säger vad jag tycker.