Fanny föll ned på spåret – då grep Michael in
Övervann sin rädsla: ”Aldrig sett mig själv som modig”
Publicerad 2023-12-09
Fanny Bogegård, 15, föll ner i kramper på tunnelbanespåret. Låg paralyserad.
Perrongen var närmast öde. Men Michael Biaudet, 35, var där.
– Jag sprang det snabbaste jag kunde och hoppade ner på spåret, säger han.
Rätt person på rätt plats – det räddade livet på Fanny Bogegård, 15, söndagen den 15 januari. Men dagen började helt odramatiskt. Hon hade handlat en födelsedagspresent vid Fridhemsplan och kom ner på tunnelbaneperrongen.
– Jag hade bråttom och sprang till tunnelbanan, men jag missade den precis. Så jag stod ganska nära kanten av perrongen när tåget åkte iväg. Jag började känna mig snurrig. Kanske fattade jag att jag var på väg att svimma. Jag har något som kallas funktionella kramper. När jag får ett sådant anfall blir det bara svart för mig, säger hon till Aftonbladet.
Michael Biaudet, 35, hade varit på en middag och var på väg hem.
– Tåget hade just åkt så det var väldigt tomt på perrongen. Helt plötsligt såg jag att en ung kvinna längre bort kollapsade.
Aftonbladet möter dem båda på platsen där det hände – där Fanny Bogegård närmast mirakulöst räddades till livet. Det är första mötet efter händelsen, och Fanny och Michael möter varandra med en stor kram. Vi står på respektfullt avstånd från spåret. Tåg anländer, plockar upp passagerare, dundrar förbi. Som för att understryka hur små marginaler det var den där söndagen.
”Slog i huvudet”
Michael berättar, och han vänder sig till Fanny.
– Jag såg att din balans började svikta. Du var inte så nära kanten egentligen, men du vacklade åt det hållet. Du gled ner helt ljudlöst på spåret. Jag kunde inte tro mina ögon och insåg att jag var den enda som sett vad som hänt. Det var en kille till på perrongen, längre bort. Jag skrek något i stil med ”Flicka på spåret! Stoppa tåget! Ring ambulansen!”.
Kanske uppfattade Michael hur många minuter det var till nästa tåg skulle komma, men det minns han inte. Fanny har några få minnesbilder innan allt blev svart.
– Jag slog i huvudet när jag föll och vaknade till någon sekund. Men jag kunde inte höra något eller röra kroppen, för min kropp är paralyserad när jag får kramper. Jag öppnade ögonen och såg att jag var på ett spår, men jag hann väl inte reflektera över vad som skulle hända. Jag var lite borta, säger Fanny.
Ingen tid för eftertanke, det är så Michael beskriver det: ”Nu hänger det på mig”. I bakhuvudet hade han också att det fanns en strömförande skena där nere vid rälsen, att han måste vara försiktig.
Högt upp till perrongen
– Jag sprang det snabbaste jag kunde och hoppade ner på spåret. Det var då jag såg vad jag hade att göra med, att du var medvetslös och krampade. Du skulle inte kunna hjälpa till med att ta dig upp, säger han och fortsätter:
– Jag visste inte heller hur skadad du var. Jag tänkte att jag måste lyfta dig och vara rädd om din nacke.
Det var högt upp till perrongen när Michael stod nere på spåret. Han tog i och lyfte Fanny.
– Jag fick ett grepp om benen och jackan och lyfte, så som man gör på gymmet, med kraft av benen.
Mannen som Michael ropat till hade samtidigt ringt 112 och hade en Sos Alarm-operatör i telefonen. Han tog emot Fanny, för att dra bort henne från kanten. Michael kastade en blick på skylten: två minuter kvar till nästa tåg.
– Sedan fick jag hjälp att komma upp, säger Michael.
Michael lade Fanny i framstupa sidoläge. Fler människor kom ner på perrongen. Tursamt nog fanns både en sjuksköterska och en läkare bland resenärerna. Efter några minuter anlände ambulanspersonal med en bår och Fanny fördes till Karolinska Universitetssjukhuset.
Michael kom hem, men tankarna bara rusade, berättar han.
– Det var ”Tänk om du inte klarar dig? Tänk om du har slagit i huvudet och är jätteskadad? Tänk om dina föräldrar tror att du själv hoppade ner på spåret?”.
Lämnade kontaktuppgifter
Behovet av att ta kontakt växte. Både för att kunna berätta för den drabbade flickan och hennes familj om vad som hänt, men också för att få veta hur hon mådde. Med hjälp av en läkarvän gjorde Michael en kvalificerad gissning om vilket sjukhus Fanny kunde ha hamnat på. Han promenerade till Barnakuten på Karolinska.
– Jag lämnade mina kontaktuppgifter till en sjuksköterska. Och jag märkte på henne att hon tyckte att det jag berättade lät bekant.
Det första Fanny minns är att hon vaknar upp på sjukhuset, med sin mamma vid sin sida. Hon hade ont i nacken och en rejäl rispa på kroppen, men var i övrigt oskadd. Hon mindes ytterst lite av vad som hänt.
– Mamma grät. Och vi hade så många frågor.
Då kom det in en sjuksköterska i rummet med Michaels telefonnummer.
Fannys mamma tog kontakt och per telefon fick Michael återge hela händelseförloppet.
– När jag var klar sa hennes mamma att jag var på högtalartelefon och att Fanny hade hört allt jag sagt och ville prata med mig, säger Michael med ett stort leende.
”Inte många är som du”
Han tillägger att det var enormt rörande att höra Fannys röst:
– Vi grät nog båda två.
Fanny fyller i:
– När jag förstod att jag hade svimmat och fallit ner på spåret och att en man hade räddat mig, då började jag gråta. Det var så fint. Jag blev både chockad och tacksam, och det tog ett tag att bearbeta. Hur ska jag kunna tacka honom? Första tanken var att skicka blommor. Och redan på sjukhuset tänkte jag på Svenska Hjältar.
Hon vänder sig till Michael.
– Det är inte så många som är som du. Som hade hoppat ner. Jag förstår inte att du vågade, säger hon och fortsätter:
– Jag är så tacksam, så det finns inga ord. Jag har så mycket kärlek för dig som jag inte kan uttrycka.
Michael blir märkbart rörd. Men händelsen har också gett honom mycket, berättar han.
– Jag har nog aldrig sett mig själv som särskilt modig, men det som hände har gett mig en enorm trygghet, för nu vet jag att jag kan vara lugn och agera i ett krisläge. Jag är också enormt tacksam att historien fick ett lyckligt slut och att Fanny mår bra.
