– Folk tänkte, det är omöjligt

Christoffer Lindhe förlorade benen och en arm – gjorde succé i OS

ULRICEHAMN. Christoffer Lindhe, 19, är en storslagen Svensk Hjälte.

Han är kämpen i en stympad kropp. Han är visionären när andra tvivlat. Han är leendet mitt i omgivningens oro.

Han är också idrottsmannen som envisat sig tillbaka. Och nått toppen.

Det är svårt att inte falla platt av beundran när man träffar Christoffer Lindhe. Bara hans sköna avväpnande stil när han talar om sitt liv. Före olyckan. Och efter.

– Du vet, jag och en kompis har ett litet företag och vi tycker att vi har en riktigt bra produkt. Kan bli nåt stort på marknaden. En strålsamlare, väldigt effektiv.

Strålsamlare?

– Jo, man skruvar dit den i duschen och spar 40 procent vatten. Bra grej nu när man ska spara energi.

Allt verkar möjligt

Så där går snacket när vi sitter hemma vid köksbordet i villan i Ulricehamn. Idéer och planer. Allt verkar möjligt.

De närmaste, pappa Pelle, 48, med hustru Marie, 51, mamma Regina Larsson, 44, flickvännen Martina, 20, är alla med runt bordet. Var och en med sina minnesbilder, sina tankar – och sitt sätt att förhålla sig till Christoffers situation.

Alla tycks vara överens om en sak:

– Att placera honom i en offerroll, nej det skulle aldrig funka. Aldrig! Det är väl en av de viktigaste sakerna han har lärt oss.

Genade över rälsen

Tillbaka till den 16 juli 2006.

Till det som hände på banvallen den natten.

Christoffer och några kompisar skulle knalla från centrum till sitt tält på campingen strax utanför Varberg. Christoffer gick i förväg. I mörkret kände han sig plötsligt förföljd och började springa. Genade över rälsen, snubblade och föll. Där låg han när ett godståg kom dundrande. Lokföraren uppfattade en gestalt på spåret men hade ingen chans att stanna.

Fredrik Strömkvist, 34, poliskollegan Jari Koskila, 35, och en ung aspirant var den första patrullen som dirigerades till olycksplatsen.

– Vi går längs spåret och sveper med ficklamporna. Så hittar vi en avsliten fot, strax därpå ett ben, en arm...

”Herregud, killen lever!”

Fredrik Strömkvist säger att han har upplevt mycket i jobbet, men detta… han säger att han aldrig kommer att kunna glömma.

– Kroppen, hur skulle den se ut? Att personen skulle vara vid liv, nej, nej.

– Då ser vi honom. Vi ser hur en smal rökpelare stiger upp ur hans mun. Men herregud, killen lever!

Efter en och en halv vecka i medvetslöshet öppnade Christoffer ögonen. Han låg på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Pappa Pelle satt vid sjuksängen. Mamma Regina också. Vilket liv skulle deras son vakna upp till? Båda benen borta, likaså ena armen.

– Jag var otroligt rädd för just det här ögonblicket, vi visste ju till exempel inte hur det stod till med hans hjärna, säger Regina.

Pelle nickar. Också han var skräckslagen.

Då hör de en svag röst:

– Mamma och pappa, jag älskar er.

Vilja av järn

Just de orden blev en sorts avspark mot Christoffers nya liv.

– Ganska omgående såg vi vilken vilja av järn han hade, säger Pelle.

– Det blev liksom aldrig läge för att gå ner sig och sörja över situationen, minns Regina och Marie.

Christoffer medger att visst, det fanns frågor att grubbla över. Hur blir mitt liv nu ? Utan ben och med bara en arm? Yrke, körkort, kompisar, familj? Ja allt sånt.

– Men jag ville inte fastna där, jag ville ha ett vettigt liv. Så när jag fick se en dvd om en kille i USA som varit med om en liknande olycka och lyckats komma tillbaka, vände det liksom.

När såren läkt började rehabiliteringen i en helt bakteriefri bassäng på sjukhuset i Borås. Under träningspassen väcktes gamla minnen från Christoffers tidigare simkarriär. Kanske skulle det gå att göra comeback?

– Folk tänkte, det är omöjligt och det sporrade mig att faktiskt göra det.

Ett knappt halvår efter olyckan åkte han och pappa Pelle till badhuset i Ulricehamn.

– När han gled ner i stora bassängen trodde jag först att han skulle drunkna. Men sedan – som han rörde sig i vattnet!

Pelle Lindhe bara skakar på huvudet vid minnet. Vad han såg var ett mirakel. En kropp som forsade fram dragen av en enda arm.

Sedan den dagen, i november 2006, har allt gått väldigt fort.

– Många bra saker har hänt, summerar Christoffer.

Han berättar om alla fantastiska kompisar som visat vad riktig vänskap är. Som funnits tillhands och kört och fixat och dragit runt honom i rullstolen.

Och så Martina förstås. De hade sett varandra av och till i Ulricehamnsvimlet och blev ett par samma kväll som hon tog studenten.

– Jag hade spanat in honom rätt länge, erkänner hon.

Ömsesidigt, visade det sig.

Inga funderingar med tanke på Christoffers situation?

Martina ser oförstående ut.

– Nä varför då? Han är ju en helt otrolig person. Suverän.

Paralympics i Peking

Paralympics i Peking. Ni kanske minns? Simlandslaget visade upp sin nya stjärna, killen som dunkade in två fjärdeplaceringar på raken.

Mamma Regina blir blank ögonen när hon tänker tillbaka:

– Vi satt allihop på läktaren och bara stirrade. Nöp oss i armarna. Vilken bragd, han var ju nästan lika snabb som på den tiden han hade intakta armar och ben.

När man är 19 år och ska välja väg kan framtiden kännas lite skrämmande. Lite oviss. För Christoffer Linde verkar det vara precis tvärt om. Han har redan de stora dragen utstakade.

– Jag tänker börja plugga företagsekonomi, blir nog i Halmstad. Sen läsa vidare till utvecklingsingenjör.

Och jobba vidare med företaget, kränga den där strålsamlaren?

– Ja,ja, självklart.

Simningen?

– Funderar skarpt på London 2012.

KÄMPE 2008:

Christoffer Lindhe, 19, Ulricehamn.

Juryns motivering:

”Christoffer Lindhe är en Svensk Hjälte för att han, trots en extremt svår olycka, har kämpat sig tillbaka till livet – och till två fjärdeplatser i Paralympics i somras. Han är beviset för att man aldrig ska ge upp.”