Natasha, 81: ”Jag tar hand om de barn som lider mest”

Helena Mastberg

Ordnar sommarläger för barn från Tjernobyl & Polen

Som en liten flicka i arbetslägret i Tyskland under andra världskriget gav hon ett löfte: Om jag överlever så lovar jag att för alltid hjälpa andra.

Nu arrangerar 81-åriga Natasha Andersson för tjugoåttonde året i rad sommarläger hemma i Roslagen för barn från Polen och Ukraina.

– Min bästa tack är när jag ser barnens lyckliga ögon, säger hon.

helskärm

Den gamla skolan i Sotter i Roslagen ligger inbäddad i grönska. Det enda som hörs är fåglarnas kvitter långt upp i talltopparna. I växthuset står årets gurk- och tomatplantor och samlar kraft från solen, och på altanen ligger hunden Trolla, en drevertik på elva år, och vilar huvudet mot plankorna. Genom åren har hon sett många barn komma och gå.

I köket står Natasha Andersson, 81, och rör i grytorna. Varje sommar under 28 års tid har hon bjudit in barn från Ukraina, Polen, Ryssland och Vitryssland till sin gård. När hon var i Ukraina för att välja ut barn till årets läger så klädde hon upp sig i klackar, men tappade balansen och föll på en trottoarkant och skadade en arm. Men Natasha tänker varken låta åldern eller armen stoppa henne.

– Doktorn sa att jag får vara ledig från barnen i år, men jag svarade att det klarar jag inte. Människan kan jättemycket om hon vill. Man behöver inte två armar till allt, säger Natasha.

Så har hon ju också generna på sin sida: Natashas mamma blev 106 år och mormor blev 114.

Blev känd över en natt

Det var i början av 80-talet som Natasha och hennes man Leif köpte den gamla skolan i Sotter och renoverade den.

– När vi byggt färdigt och satt i trädgården var det så vackert, så idylliskt. Jag sa till Leffe: ”Vi har allt – men det fattas barn”.

Så föddes tanken om sommarläger. Natasha och Leif bjöd in en grupp med barn från Polen till sin gård. Journalisten Bo Holmström gjorde ett program om Natasha, och så blev hon känd över en natt.

Sedan dess har hon tagit hand om över 200 barn varje sommar. Det är barn från fattiga byar på landsbygden, barn med funktionshinder, barn från området kring kärnkraftverket i Tjernobyl och barn som förlorat sina föräldrar.

– Jag tar hand om de barn som lider mest, säger Natasha.

I Sverige får barnen åka på sin första båtutflykt, äta smörgåsbord på en Finlandsfärja och åka karusell på Gröna Lund. Genom åren har Natasha fått många bra kontakter som skänker mat, kläder och inträde till olika utflyktsmål, och Natasha själv målar tavlor och säljer. Alla penningmedel förmedlas via Lions.

Vad betyder det för barnen att få komma hit?

– Doktorn säger att deras immunförsvar är fantastiskt efteråt. Att de blir mindre sjuka efter att ha bott hos oss i två veckor och ätit obesprutad mat och haft social kontakt.

Vad betyder det för dig att få hjälpa?

– Det betyder allt i världen.

Reflekterar du mycket över din egen barndom när du ser barnen på er gård?

– Ja, jag känner att det är jag – jag är en av dem. När jag var liten önskade jag alltid att jag skulle få vara lycklig.

Rösten spricker och Natasha drar efter andan.

– Svårast för mig var när jag var hungrig. Vi fick bara ett kilo bröd på en vecka. Det fanns inget mer att äta, säger hon medan tårarna trillar ned för kinderna.

Växte upp under andra världskriget

Natasha hade en svår uppväxt. Hon föddes i Polen 1935, och familjen hade åtta barn och bodde nära gränsen till Ukraina.

– Min pappa var smed. En dag när jag var liten kom en ukrainare och köpte knivar av pappa. Han sa ”Ta dina barn och åk till skogen, för i morgon kommer vi att döda alla i hela byn”.

Tidigt på morgonen tog föräldrarna sina barn, sin häst och sin ko och for till skogen. Där träffade de ryska partisaner, som tog med sig familjen och Natashas pappa fick tillverka hästskor åt dem. Efter ett år kom tyskarna och tog familjen till ett arbetsläger.

– Det vår den svåraste tiden i våra liv, vi kämpade för att överleva. Jag bad till Gud och sa att ”Om vi överlever ska jag för alltid hjälpa behövande människor och barn”, säger Natasha.

Hon fruktade mycket för sitt liv. Alla syskonen var magra och sjuka. I arbetslägret i Tyskland fick Natasha tyfus, och en SS-soldat slog sönder hennes ena arm. På nätterna när alla sov turades barnen om att smyga upp för att stjäla potatisskal från köket som en bonde skulle hämta till sina djur. En gång ramlade Natasha ner i den stora tunnan med skal och upptäcktes av bonden – men det kom också att bli hennes räddning. När bonden körde iväg med Natasha på en kärra fick en man syn på henne, och han såg till att Natasha fick en spruta mot sin tyfus.

– Den gjorde att jag överlevde.

Erbjöds jobb i Sverige

När kriget var slut tre år senare, 1945, flyttade familjen till polska landsbygden. De var fattiga – allt de ägde var en ko och en liten bit land att odla på. Hela familjen bodde på två rum och kök.

– Det öppnade ögonen på mig för mänskligt lidande, säger Natasha.

Här växte hon upp, och här formades hon till den hon är i dag.

När hon var på en internationell konstmässa i Polen som 26-åring mötte hon en svensk man som kom att förändra hennes liv. Han hette Per, och han undrade om Natasha ville komma till Sverige och arbeta för hans familj.

– På den tiden var det brist på arbetskraft i Sverige. I tre månader bodde jag hos dem och hjälpte till med barnen och att laga mat.

Efter det fick hon jobb som frimärkskontrollant på Posten. Men inte långt efter att Natasha kom till Sverige blev hennes syster i Polen svårt sjuk i cancer. Systern bad Natasha att ta hand om hennes sex barn.

– Det var väldigt svårt för mig att försörja dem alla. Men barnavårdsnämnde hjälpte mig att hitta sex fantastiska familjer som adopterade barnen, säger Natasha.

"Jag kommer att dö i arbete"

Natasha blev kvar i Sverige och fann kärleken här. Men hon glömde aldrig sitt ursprung och löftet hon gav i arbetslägret.

– Under hela tiden som jag bott i Sverige har jag skickat paket och hjälpt till så mycket jag kan med den lilla lönen jag har.

Du är nu 81 år och har en otrolig energi – vad är hemligheten?

– Jag har alltid älskat att jobba. Nu när jag är pensionär behöver jag inte arbeta för pengar, jag har min pension och vi klarar oss bra. Det enda vi vill är att hjälpa andra som har det svårt. Vi blir så lyckliga av att andra har det bra.

Känner du dig som en hjälte?

– Nej. Jag gör det här också mycket för min egen skull, för jag älskar att hjälpa. Mitt bästa tack är när jag ser barnens lyckliga ögon och de säger att de inte vill åka hem utan "Låt mamma komma hit i stället". Jag får så mycket kärlek från barnen.

Har du velat ha egna barn?

– Jag har aldrig haft egna barn. Det kanske var meningen, för i så fall hade jag kanske inte haft möjlighet att hjälpa andra. Alla barn jag hjälpt är som mina egna.

Hur länge kommer du att fortsätta med sommarläger?

– En kvinna som spådde mig sa att jag kommer att dö i arbete, och det är sant – jag kan inte leva utan det. Jag kan inte sluta.

Följ oss på Facebook!