Viktor vaknade utan armar och ben – nu vill han väcka vården
”Jag vill bli Sveriges första amputerade svetsare”
Publicerad 2024-03-29
STAFFANSTORP. Viktor Sanell Alriksson, 18, var medvetslös i över elva veckor och vaknade – utan armar och ben.
Nu vill han öka kunskapen om sepsis för att rädda andra.
– Kommer man in för tidigt till sjukhuset blir man ofta hemskickad, säger han.
Viktor Sanell Alriksson, 18, tar emot i hallen i sin permobil, och visar in till det ljusa vardagsrummet, med kakelugn och bjälkar i taket.
– Innan det hände var jag en vanlig tonåring som gick i skolan, jag körde a-traktor, hängde med kompisar och tränade karate, säger Viktor, som tidigare berättat sin historia för Sydsvenskan.
Han var 1,97 meter lång när han drabbades av meningokock sepsis. Med benproteserna på blir han i dag 1,90 meter. Från att han började känna sig krasslig den 25 januari 2022 gick det fort. Ett besök på gymmet blev kortvarigt.
– Jag åker hem och lägger mig i min säng. Det är det sista jag kommer ihåg, säger han och fortsätter:
– Mamma har berättat att hon gav mig Ipren och Alvedon. Men jag kräktes bara upp allt. Jag hade extremt hög feber och väldigt ont på undersidan av min ena fot.
Viktors mamma Ulrica Alriksson Sanell, 51, som arbetar som operationstandsköterska, började tidigt misstänka sepsis. Symtomen påminde om influensa, men Viktor hade ett mystiskt blåmärke på undersidan av foten, och benet var ömt.
– Men han kunde inte säga att han skadat foten på något sätt. Då började jag tänka på sepsis.
”Han var blåfläckig på kroppen”
Men när ambulans anlände frågade personalen om Viktor tagit någon drog, och fokuserade på att få ner febern.
– Jag har fått höra att jag låg och sprattlade och yrade, säger Viktor.
– Jag var väldigt frustrerad över att det tog sådan tid att få in Viktor till sjukhuset, säger Ulrica.
När de väl åkte in satt hon framtill i ambulansen. Under färden mot Lunds universitetssjukhus blev Viktors tillstånd akut.
– På bara tolv minuters resa blev han så försämrad… När jag såg honom igen var han blåfläckig på kroppen, hade blå ränder i ansiktet, och var helt borta. Viktor var inte Viktor längre, säger hon och rösten skälver till.
Barnläkaren de mötte inne på sjukhuset agerade direkt, berättar hon.
– Hon hade jobbat på Rigshospitalet i Köpenhamn, och där sett tre killar gå bort med samma symtom som Viktor, säger hon och fortsätter:
– Hon sa bara att ”Jag vet vad det här är, nu kör vi”, och snart var det infarter överallt på Viktors kropp. Han fick vätska och penicillin, för att hålla blodkärlen vid liv. För meningokocker äter blodkärl, fett- och muskelvävnad och det går väldigt fort.
”Tog bort 70 procent av Viktors hud”
Viktor skulle komma att vara medvetslös i elva och en halv vecka. En kamp för att rädda hans liv inleddes – till ett högt pris.
– Jag och Viktors pappa Jerry förstod ganska tidigt att han skulle bli av med armar och ben. Efter tre dygn var Viktors tår, händer och fötter borta. Vi var två veckor i Lund. När han flögs till Linköping visste vi att de skulle bli tvungna att amputera. Han blev av med sina ben den 11 februari, och sina armar den 14 februari, säger Ulrica.
Läkarna vågade inte lova något. Beskedet var ”Viktor lever timme för timme”.
– Varje dag plockade de bort saker på honom. Den frustrationen… Varje gång vi kom in till honom var lite mer av honom borta. Efter att han förlorat benen tog de bort 70 procent av Viktors hud, säger Ulrica och fortsätter:
– Det är hemskt att berätta för Viktor nu, men det fanns ju tillfällen när vi undrade hur mycket han skulle behöva klara av. Man nästan önskade livet ur honom.
När Viktor till slut väcktes kunde han inte tala, eftersom han hade en i halsen. Han var omtöcknad av morfin. Beskedet att han blivit amputerad fick därför lämnas flera gånger om.
– Det tog många tillfällen av att de sa till mig att jag förlorat armar och ben innan jag förstod, jag var på så mycket smärtstillande. Mamma sa det till mig, jag grät, sen fick de söva ner mig.
”Körde kortege för att hylla mig”
Den första tiden fick personalen söva honom för att han skulle kunna sova. Men ganska snart landade Viktor i en insikt, om att han nu skulle tvingas börja om.
– Jag började tänka att ”Så här kommer mitt liv vara, jag får bara acceptera det”.
Killen som tränat karate började nu kämpa sig tillbaka. Stöttad av familjen och kompisarna. Med stor värme i rösten berättar han att vännerna i a-traktor-gemenskapen hyllade honom när han låg på sjukhus.
– De körde en kortege från Staffanstorp och hem hit, det var 60-tal fordon plus mopeder.
Sedan han blev utskriven från sjukhuset har Viktor checkat av mål, ett i taget. Ta körkort. Åka på festivalen Sweden Rock. Återvända till karateträningen. Och nu har han börjat fundera på Paralympics.
– Jag har målet att jag ska kunna gå till sommaren och kunna komma tillbaka fysiskt till skolan till hösten. Jag ska vara med på festivalen Sweden Rock igen, jag vill ut och resa, säger han och ler.
Jobbambitionen är tydlig:
– Jag vill bli svetsare. Sveriges första amputerade svetsare.
Ett annat viktigt mål är att nå ut med information.
– Innan jag blev sjuk hade jag aldrig ens hört talas om sepsis, och absolut inte meningokock sepsis. Symtomen är desamma som influensa, och kommer man in för tidigt till sjukhuset blir man därför ofta hemskickad, säger Viktor.
Hans mamma flikar in:
– Men det går att ta ett bakterietest på akuten, och det får man inte missa att göra. Då kan man rädda liv. Provet borde kunna tas redan i ambulansen, och där borde man också kunna ge penicillin.
Många hyllar Viktor för hans styrka. Han vill själv passa på att skicka ut en hälsning.
– Om du drabbats av samma sak, ge inte upp. Nedvärdera inte dig själv för att du saknar lemmar, se gott på livet.
