Åsa donerade njure – till sin väninna

Kerstin Nilsson

Hade bara känt Rebecca i åtta månader när vännen fick beskedet om njursvikt: ”Får jag möjligheten ställer jag upp – oavsett vem det är”

helskärm

De hade inte varit vänner särskilt länge.

Ändå tvekade aldrig Åsa Stackenholt, 34.

– Behöver du en njure får du en av mig, sa hon – och så blev det.

Tack vare Åsa fick Rebecca Klasson, 31, ett nytt liv.

Och de är vänner för livet.

I dag har det gått ett halvår sedan de båda – väldigt glada – rullades iväg för operation på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, utanför Stockholm.

– Visst var jag nervös, men mest förväntansfull, säger Rebecca Klasson.

Hon och Åsa träffades när de båda arbetade på Astra i Södertälje.

Numera är det ingen av dem som jobbar kvar där, men de bor bara en kvarts gångväg från varandra och träffas så ofta de hinner.

Det de har gått igenom tillsammans har för evigt länkat dem och deras familjer samman.

– Vi är som systrar, säger Åsa – och Rebecca instämmer.

Då, när Rebecca blev sjuk, i september för två år sedan, hade de inte känt varandra särskilt länge, bara åtta månader.

– Men vi klickade direkt, säger Rebecca.

De hade samma humor och gillade samma saker.

När Rebecca blev sjuk trodde hon först att den enorma tröttheten hon känt ett tag berodde på den höga arbetsbelastningen på jobbet.

Men när hon varken fick behålla föda eller vätska åkte hon in akut.

Då var hennes blodtryck också alarmerande högt, 140/190, och hon las in direkt.

Några veckor senare fick hon sin dom:

– Du har långt gången njursvikt, måste gå i dialys och behöver transplanteras, sa läkaren – det var en chock, säger Rebecca.

Varför hon drabbats av njursvikt vet inte läkarna, men förmodligen har hon varit sjuk ända sedan hon var barn, från 5-10-årsåldern.

När Åsa, via Rebeccas mamma fick höra att hon drabbats av njursvikt, sa hon direkt:

– Behöver hon en njure kan hon få en av mig.

Någon betänketid behövde hon inte.

– Jag hade sagt det redan innan, att hamnar jag i en sådan situation och får den möjligheten, ställer jag upp, oavsett vem det är.

– För mig är det självklart – det kunde ju lika gärna ha varit jag, säger Åsa.

– Jag är blodgivare också, sedan många år, och jag tror på att det man ger, det kommer tillbaka, i någon form.

Hon tvekade aldrig, men hon pratade mycket om sitt beslut, med mamma, pojkvännen och dottern Moa, 9.

Att inte donera, för att hennes dotter kanske en dag blir sjuk och behöver en njure, var inget alternativ.

– Nej, jag förstår tanken, men jag tycker inte att det är ett sunt tankesätt. Om det mot förmodan en dag skulle hända finns det många andra runt omkring som kan donera till henne då.

Även om Åsa ställde upp direkt tog det lång tid innan tanken blev verklighet.

Först skulle Rebeccas egna familjemedlemmar utredas.

Först när de var ute ur bilden frågade Rebecca Åsa om hon fortfarande var redo att gå vidare.

– Det var svårt att fråga, men hon sa direkt "jag är mer än redo".

Utredningen visade att Åsa och Rebecca varken hade samma blodgrupp eller vävnadstyp, vilket innebar att Rebecca fick genomgå en omfattande behandling innan, där blodet "tvättas" och plasman byts ut.

Att Rebecca hade mycket antikroppar och att risken att transplantationen kunde misslyckas därmed var större, var heller inget som påverkade Åsas beslut.

– Nej, jag hade ångrat mig mer om jag inte hade försökt, säger hon.

I juni förra året började utredningen av Åsa som donator – den 26 februari i år var det dags.

Rebecca poängterade för Åsa att hon kunde ändra sig ända fram till att hon låg på operationsbordet, men det var aldrig aktuellt.

Dagen före operationen pratade de länge – och jämförde läkarnas alla målade streck på sina magar.

Åsas operation tog fem timmar – Rebeccas åtta.

Det första de frågade, både två, när de vaknade ur narkosen var förstås hur det hade gått för den andra.

Och allt gick bra.

Både för Åsa och för Rebecca.

– Det är som natt och dag, säger Rebecca.

– Jag kände redan när jag vaknade att jag inte bara hade fått färgen i ansiktet tillbaka – utan även livet.

Dagen efter operationen kunde Åsa hasa in till Rebecca, i rummet intill.

Två och en halv vecka senare – rekordsnabbt – började Åsa jobba så smått.

Rebecca är i dag uppe i 50 procent och ska snart gå upp till 75.

Ett halvår har gått sedan transplantationen – och hon är piggare än någonsin.

– Jag har inte känt mig så här pigg på tio år, säger Rebecca.

– Jag har sådan otrolig energi. Jag tränar på gymmet fem, sex dagar i veckan, jag går långa promenader på två timmar – sådant som jag aldrig har gjort – och bakar, det måste jag ha fått av Åsa.

För Rebecca är Åsa utan tvivel en hjälte.

– Hon gav mig livet tillbaka. En bättre vän kan man inte ha. Så osjälvisk. Jag känner en sådan otrolig tacksamhet.

Hennes tacksamhet gör nästan Åsa generad.

Själv tycker hon inte att det hon har gjort är något hjältemodigt, tvärtom.

– Det är en ynnest att få hjälpa en annan människa på det här sättet. Att få uppleva någon så sjuk bli frisk igen, det är fantastiskt, säger hon.

Donationsveckan 2015

För femte året i rad initierar Socialstyrelsen Donationsveckan, där syftet är att uppmärksamma organ- och vävnadsdonation och att få fler att ta ställning. Årets Donationsvecka är, liksom tidigare år, förlagd i anslutning till den europeiska donationsdagen, som i år äger rum 10 oktober.

Syftet är att fler människor tar ställning för organ- och vävnadsdonation. Ett annat mål är att de som redan har tagit ställning sprider det viktiga budskapet vidare och att allmänheten får bättre kunskap om organ- och vävnadsdonation. Tidigare år har visat att mångdubbelt fler personer passar på att ta ställning under Donationsveckan jämfört med en vanlig vecka.

Här anmäler du dig till donationsregistret.

Källa: Livsviktigt.se