Alexandra överlevde mördarbakterien
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-18
Vaknade på sjukhuset – utan händer och ben
RASBO. Hur mycket kan en ung människa stå ut med?
Sen man träffat Alexandra Andersson, 20, står svaret klart:
Allt. Och mer därtill.
Alexandra är nästan uppväxt på hästryggen. För drygt tre år sen var hon som vanligt i stallet.
– Jag kände mig hängig och hade lite ont i benet.
Det var början på mardrömmen.
Hon åkte hem. Blev sämre. Nästa morgon kördes hon in till akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Hon hade fått underliga svarta fläckar på magen.
Gropar på ryggen
Fem veckor senare vaknade hon till medvetande igen.
Händerna var borta, större delen av vänsterarmen likaså. Underbenen var kapade.
Ryggen och axlarna har stora gropar, spår efter läkarnas kamp för att hinna ta bort den döda vävnaden innan den hann sprida sig vidare ut i kroppen.
– Jag vägde 38 kilo när jag vaknade.
Alexandra hade drabbats av en meningokockinfektion. Oftast angriper bakterien hjärnhinnan, men i högst sällsynta fall drabbas den övriga kroppen.
Då kan bakterien orsaka blodförgiftning, immunförsvaret går på högvarv, det bildas blodproppar, syresatt blod kommer inte fram och kroppen börjar dö. Bit för bit.
”Brukar inte överleva”
Allt kan vara över på några timmar.
– Man brukar inte överleva när man har varit så svårt sjuk som jag, säger Alexandra.
Ju mer hon berättar, desto omöjligare blir det att fatta. Alexandra beskriver sin långa väg tillbaka.
Hur hon fick sitta upp första gången, den ständiga träningen, de första försöken med proteserna, om hur hon släppte gåstolen.Och gick!
Visserligen bara ett par steg, Men ändå.
– Det handlar om att våga, att inte vara rädd för att ramla eller för att det ska göra ont, utan att ta steget.
Kärlek – på en gång
Hösten 2006 träffade hon en lårbensamputerad tjej på Globen Horse Show.
– Jag provade att rida igen.
Det blev början på vägen tillbaka till stallet och hästarna.
Alexandra sålde sin gamla hopphäst och hittade en ny i Skövde.
– Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Känslan när jag satt upp på henne? Hallå! Jag rider själv!
Lär sig hela tiden
Alexandra styr hästen med ena armstumpen och benproteserna.
– Jag funderar på att skaffa en dressyrhäst. Jag vill börja träna. Och tävla. Jag är en tävlingsmänniska. Jag hatar att förlora. Jag vill komma nånstans, jag vill till OS.
Körkort har hon redan och snart kommer bilen, en specialimporterad Chevrolet Uplander.
Allt går ut på framtiden:
– Jag klarar mer och mer själv. Jag har assistenter dygnet runt men det jag kan göra måste jag göra själv, även om det tar tio gånger så lång tid.
– Jag skulle vilja föreläsa, hjälpa människor att förstå att det går. Inget är omöjligt, jag lär mig nya saker varje dag.
– Sen vill jag så klart skaffa barn. Helst vill jag bo på en hästgård nere vid havet och kanske ha några får
också.
Ingenting är omöjligt.