”Det gör ont att se så många sjuka”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-02
Caroline vann över anorexin – nu hjälper hon andra
GÄVLE. Anorexin drabbade Caroline Lundvik med full kraft.
Kilona rasade men inuti växte ångesten.
Till sist stod valet mellan att försöka bli frisk – eller svälta sig själv till döds.
– Det går att vinna, säger hon.
I år fyllde Caroline 24 år.
Men hon är inte längre flickan som väger sig efter ett glas vatten. Hon är inte flickan som går med dunjacka mitt i sommaren. Och hon är inte flickan som duschar i kallvatten varje dag för att förbränna mer kalorier.
Äntligen är hon Caroline igen – och äntligen är hon frisk.
Något som hon själv aldrig trodde var möjligt.
–?Sjukdomen kom smygande när jag var fjorton år. Jag blev inspirerad av tjejerna på gymmet och började banta.
Men spegelbilden var aldrig tillräcklig och plötsligt hade Caroline tappat 15 kilo. Trots att hon inte var överviktig från början.
–?Mat och vikt blev enda som betydde något. Jag brydde mig mer om att mäta varje kalori än vad jag gjorde om min familj.
”Låg och grät på gymmet”
Men trots att kilona rasade mådde Caroline bara sämre.
–?Jag var ledsen hela tiden. Jag minns att jag låg och grät på gymmet och önskade att jag fick vara hemma. Men jag kunde ändå inte förmå mig att sluta träna. Sjukdomen var för stark.
Och Carolines kropp tog allt mer stryk.
–?Jag hade inte mens på tre år, dåliga värden och benknotor som stack ut överallt. Men värst var ångesten. Den var överväldigande.
Till slut insåg Caroline att hon höll på att svälta sig själv till döds.
”Jag besegrade trollet”
Med hjälp av sin familj och en behandlingsenhet för ätstörningar kämpade hon sig tillbaka.
–?Jag besegrade trollet som satt på min axel och styrde. Men det behövdes flera personer som stöttade. Ensam är inte stark när det gäller anorexi.
För att hjälpa andra i samma situation har Caroline därför utbildat sig till hälsopedagog och startat en lokalförening i Gävle till organisationen Anorexi/Bulimi-kontakt.
De erbjuder mentorskap, telefonjour, anordnar stödgrupper och är ute och föreläser.
–?Gensvaret har varit enormt. Men det gör ont att se att det finns så många som är sjuka.
I framtiden hoppas Caroline kunna jobba heltid med att hjälpa andra.
–?Ätstörningar blir allt vanligare. Men det satsas inte tillräckligt på förebyggande arbete. På många håll är väntetiderna alldeles för långa. Men jag vill att alla ska veta att det går att bli frisk.