En svår olycka kräver en syndabock

Robert Collin

Bussföraren i Östhammarolyckan dömdes på alltför lösa grunder

Nu i veckan har Svea Hovrätt behandlat den allvarliga bussolyckan mellan Uppsala och Östhammar för två år sedan.

Den ena chauffören dömdes för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik av Uppsala tingsrätt. Den andra friades helt.

Var det en korrekt dom?

Nej, jag tror inte det. Och jag hoppas att hovrätten kommer till ett annat resultat än tingsrätten.

Tidig morgon den 27 februari 2007. Det har snöat under natten och Vägverket har saltat två gånger. Men inte plogat.

Det är en decimeter snömodd, salt och halvsmält snö gör väglaget riktigt förrädiskt men de tunga bussarna på linje 811 tycks inte ha några problem. Båda förarna håller sig nära den skyltade hastigheten 90 kilometer i timmen. Den ena på väg mot Uppsala. Den andra i motsatt riktning.

De möts vid Lydinge vägskäl en bit öster om Rasbo. Just vid en p-ficka där en lastbil parkerat.

Och de krockar.

Inte front mot front, det är sidorna som tar i varandra. Sen kör båda bussarna i diket.

I bussen från Östhammar, med en manlig förare i 40-årsåldern, dör fem personer.

I den andra, förd av en kvinna lite över 20 år, dör en passagerare. Flera skadas allvarligt. Även förarna skadas.

Men vad var det som hände? Vad var det exakt som föregick olyckan? Det vet vi inte.

Den kvinnliga föraren, som ensam dömdes för olyckan, minns ingenting.

Hon vaknade upp när bussen låg i diket och hon satt fastklämd i förarstolen.

Så tingsrätten har gått på den manlige förarens berättelse.

Han säger att han på långt håll, cirka 400 meter, såg den mötande bussen svänga ut, över vägens mitt, kanske för att lättare passera den parkerade lastbilen.

Men räcker hans vittnesmål för att för att döma den unga kvinnan?

Och varför har ingen frågat honom varför han fortsatte med farthållaren ställd på 90 kilometer i timmen om han nu såg att den mötande bussen var över på hans väghalva.

Vid krockögonblicket höll hans buss 89 och den kvinnliga förarens buss 84 km/tim.

Kanske körde båda för fort i det hala väglaget? Kanske var det till och med så att det var den andra bussen som kom över på fel sida? Varför döms då bara kvinnan?

Och kanske är Vägverket medvållande, eftersom man inte plogat vägen. Alla vet att salt på ett tjockt lager snö ger en farligt hal saltsörja. Ändå fortsätter Vägverket att salta i stället för att ploga, för att det är billigare.

Dessutom hade ingen av förarna halktränat med bussarna. Ingen av dem visste hur en buss på halt väglag bär sig åt när tre stora fordon passerar samma plats, bussarna och den parkerade lastbilen. Därför kanske bussåkeriets ägare är medskyldiga?

Var det kanske så att aerodynamiken helt enkelt tryckte ut den ena bussen över på den andra körbanan?

Kanske. Det går att datorsimulera. Men ingen har ens försökt.

En svår olycka kräver en skyldig. Sörjande släktingar, svårt skadade passagerare och inte minst vi journalister kräver en syndabock.

När lynchmobben får vittring är den svår att stoppa.

Den här gången var det enklast att döma den yngre av förarna. Som dessutom är kvinna.

Tingsrätten dömde henne inte bara för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik utan också till att bli av med jobbet. Till att förlora körkortet för buss.

Och sen dömde mobben i Östhammar henne till att flytta från samhället.

Allt på mycket lösa grunder.