Nissan Murano – en asfaltsracer

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2004-11-30

Den ultimata stadsjeepen för dig som bara kör på asfalt

PROVKÖRT. Nissan Murano är en förklädd sportbil, ett alternativ till Nissans sportkupé 350Z för den som behöver baksäte och bagageutrymme.

En asfaltracer som inte har mer än tonen i formgivningen gemensam med andra stadsjeepar.

Någonstans i roten till begreppet stadsjeep finns förmågan att ta sig fram i terräng.

Jeep och Landrover utvecklades på 1940-talet för oländig terräng, som ett mellanting mellan bil och traktor.

Sen kom både Jeep och Landrover, och så småningom alla andra, med stadsjeepar för stadsbor med vildmarksimage.

Ett par modeller skiljer ut sig från mängden. Volvo XC90 är mjukis-jeepen med typiska Volvo-förtecken men som ändå klarar sig överraskande bra i terrängen. Porsche Cayenne är machojeepen med vrålstarka motorer för Autobahn och lågväxel och diffspärrar för terrängen.

Men frågan är om inte Nissan Murano är den märkligaste stadsjeepen hittills. Den saknar alla förutsättningar för terrängkörning, den är oduglig på dåliga skogsvägar, ja den är faktiskt hopplös så fort asfalten ersätts av grus.

Murano har utvecklats av Nissan i USA för storstadsbor i Kalifornien som vill ha en stor och säker familjebil med rätta utstrålningen. Murano-ägarnas allra vildaste resmål är skidorten Big Bear där myndigheterna kräver fyrhjulsdrift eller kedjor de få timmar varje vinter asfalten är täckt av snö.

Här i Sverige lär Murano ge stadsjeepsmotståndarna nya argument. Bilen är stor på alla ledder, tung och törstig men utan alibit att kunna transportera ägaren dit inga vanliga bilar tar sig.

Funktionell förarmiljö

Motorn är en V6 på 3,5 liters cylindervolym och 245 hästkrafter. Det är samma motor som i Nissans sportkupé 350Z men nertrimmad 35 hk för bättre körbarhet på låga varv.

En steglös automatlåda av CVT-typ är standard och funkar bra, utom vid fullgasaccelerationer där den typen av växellåda (ökänd från Volvo 340 ”Remjohan”) låter motorn gå maxvarv med ett trist ylande. Lådan har även sex fasta lägen för att till exempel undvika varvtalsvariationer när man drar släp på kuperade vägar.

Fyrhjulsdriften liknar Volvos Haldexsystem. Bilen är i grunden framhjulsdriven men bakhjulen börjar driva om ett framhjul slirar.

Ratten är på amerikanskt vis bara justerbar i höjdledd men ställbara pedaler gör det lätt att hitta en bra körställning.

Förarmiljön är funktionell och hela interiören mycket snyggt formgiven, vissa detaljer kommer direkt från sportkupén 350Z, det är inget fel.

Baksätet är mycket rymligt och bekvämt och fälls enkelt ner i golvet om man behöver öka bagagerummet.

Det är gott om fack och förvaringsmöjligheter och inspirerad av Volvo har Nissan gjort askkoppen till extrautrustning. I motsats till Volvo är däremot nästan allt annat standard.

På alla typer av vägar med hyfsat slät asfalt är Murano rena drömmen. Köregenskaperna är mycket trygga samtidigt som bilen kan köras som en sportbil när det blir riktigt krokigt. Underhållning på hög nivå.

Döpt efter glasbruksö

Brunnslock och asfaltskarvar sväljer de stora och nästan ballongbetonade 65-profildäcken på sina 18-tumsfälgar utan problem, men när asfalten blir sliten och Norrlands länsmansryggar tornar upp sig blir det stötigt värre. Slitna grusvägar är plågsamma och på gropiga skogsvägar kör jag hellre med morbror Lennarts gamla Volvo 745!

Dels för att komforten är bättre i Volvon, dels för att jag är rädd att Muranon trots sin till synes goda markfrigång ska skrapa i vägen med någon vital del. Ljuddämparen är bilens lägsta punkt och istället för hasplåt fram är ett luftintag till motorn det första som skrapar i.

Med Murano har Nissan tagit det djärva och självklara steget bort från allt som liknar terrängegenskaper.

Murano (döpt efter glasbruksön utanför Venedig) är den ultimata stadsjeepen för den som aldrig kör på annat underlag än asfalt.

Robert Collin

Följ ämnen i artikeln