Även vänstern präglas av patriarkala värderingar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-12-02

Gudrun Schyman: Alla partier behöver ny kunskap om jämställdhet

Schyman.

”Det är vänstern som kan lyfta kvinnorna”, skriver Rossana Dinamarca, V.

Är det? Genom hela historien har kampen för kvinnors rättigheter drivits framför allt av kvinnor utanför de etablerade partierna. Så småningom har ett och sedan flera partier tagit till sig kunskaper och insikter och slutligen har det blivit parlamentarisk majoritet för reformer i rätt riktning. Det har gått olika lätt i olika partier men det har aldrig varit en självklarhet. Inte heller i Vänsterpartiet. Det vet både Rossana Dinamarca och jag.

Det handlar om patriarkalt tänkande och mansdominans inom partierna. Det är inget att förvåna sig över. När de ideologiska utgångspunkterna för de flesta av riksdagens partier mejslades fram var kvinnor inte ens medborgare. Vad som skulle definieras som ”politik” slogs fast av män, för män och med mäns mycket begränsade kunskaper om kvinnor och kvinnors villkor. Kvinnor var mäns egendom.

Definieringen av vad som är ”riktig” politik och vad som är något annat, kanske någon form av särintresse, något som särskilt intresserade kan ta hand om, präglar fortfarande politiken. Partierna har kvinnoförbund. De har inga mansförbund, om man nu skulle dela upp politiken efter kön. Vänsterpartiet har inget kvinnoförbund men väl ett särskilt utskott.

Det finns feminister i nästan alla partier. Skälet är att de grövsta uttrycken för synen på kvinnor som mindre värda och maktmässigt underställda männen – lönediskrimineringen och mäns våld mot kvinnor – finns i alla samhällsklasser. Samtidigt är klass klart relevant. Majoriteten av fattiga, i världen och i Sverige, är kvinnor. Lägsta lönerna, den sämsta arbetsmiljön, de mesta otrygga anställningar och den ofrivilliga deltiden har LO-kvinnorna. Men socionomen har också lägre lön än ekonomen. Och kvinnan i skoaffären har deltid när mannen i teknikaffären har heltid. Könskoden slår ut klasskoden.

Framför allt samverkar de olika maktordningarna. Rasismen är inte en fråga om att vi som bott här i landet längst och är flest vet bäst. Rasismen handlar om den vite mannens överhöghet. I Sydafrika styrde en vit minoritet över en svart majoritet. Hela kolonialismen bars av manlig vithet. Hbtq handlar inte om att hetero är bäst för att de är flest. Heteronormen är själva navet i den maktordning som föreskriver att grunden för våra samhällens organisation ska vara vår olikhet som människor, utifrån olika kön. Vi får kvitto på den olikheten genom att vi ”tänder” på varandra.

Stridsropet lyder: ”Håll isär!” Helt nödvändigt för att sedan kunna påstå att det finns de som är mer värda, de som utgör ett ”vi” i förhållande till ett definierat ”dom”. Det är samma mekanism som går igen i alla former av diskriminering.

Det är därför kvinnohat, rasism och homofobi är oupplösligt förbundna med varandra. Det är inte bara SD:s järnrörspedagogik som visar på detta. Anders Breivik menade i sitt manifest att de största förrädarna, de som genom sina handlingar banar vägen för en islamisering av (det norska) samhället, är kvinnorna. Vi gifter oss över nations- och rasgränser och vi underlåter att uppfostra våra söner till krigare för den rätta rasen. Han såg feminiseringen av samhället som det avgörande hotet. Vi var många väl kända feminister som stod på hans lista över icke önskvärda personer.

Den här kunskapen, om hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra, måste vara utgångspunkt när vi ska förändra och modernisera samhället. Jämställdhet och frihet från diskriminering når vi när vi vågar synliggöra motståndet, också i de egna organisationerna. Vi måste konstatera att politiken, liksom lönebildningen, är patriarkal. Löneskillnaden mellan den manskodade och den kvinnokodade arbetsmarknaden har i princip varit lika stor de senaste trettio åren. Mäns våld mot kvinnor har inte uppstått ur den borgerliga regeringens politik.

Vänstern har många bra feministiska förslag men får inte igenom dem. På samma sätt var det när Miljöpartiet kom. Vänstern hade många bra miljöförslag men fick inte igenom dem. Inte förrän det kom in ett nytt parti, Miljöpartiet, med dimensionen ”hållbarhet”, kvicknade alla partier till. Det fanns miljökunniga i varje parti, degraderade till miljömuppar, som nu fick komma ut ur garderoberna, blev experter och fick utbilda sina egna partister. Det blev en bred kunskapshöjning, politiken vidgades och demokratin vitaliserades.

Nu är det dags igen! Den saknade dimensionen, den om jämställdhet, mänskliga rättigheter och frihet från alla former av diskriminering, måste in och befrukta det parlamentariska arbetet med ny och nödvändig kunskap. Visa på samband och sammanhang för att höja kvaliteten på politiken. Alla feminister, oavsett parti, kommer att vinna på detta. Framför allt kan vi gemensamt se till att få en kunskapsbaserad politisk debatt kring kvinnors och mäns livsvillkor, oavsett om vi är svarta eller vita, hetero eller hbtq, har funktionsnedsättningar eller inte. Och det är när vi angriper den mest grundläggande maktkonflikten i samhället som vi samtidigt stoppar spridningen av de förenklade och mänskligt förminskande förslag som nu kommer från en växande rasistisk rörelse. Både här hemma och i Europa.

Gudrun Schyman

Feministiskt initiativ

Följ ämnen i artikeln