Tittarna kan skilja på fiktion och verklighet

Replik från professor i filmvetenskap om Netflix tv-serie om Palmemordet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är en nedlåtande och okunnig syn som Hultman lyfter fram om tv-mediets position och funktion i samhället. Men även ifråga om tittarnas audiovisuella läskunnighet för att kunna skilja mellan fiktion och verklighet, skriver Tommy Gustafsson.
Det är en nedlåtande och okunnig syn som Hultman lyfter fram om tv-mediets position och funktion i samhället. Men även ifråga om tittarnas audiovisuella läskunnighet för att kunna skilja mellan fiktion och verklighet, skriver Tommy Gustafsson.

DEBATT

REPLIK. Kristina Hultman riktar kritik mot Netflixs plan att göra en tv-serie om Palmemordet. Kritiken bygger dels på att serien har för avsikt att gestalta en avliden person som inte kan försvara sig, dels på att serien är ”fiktiv” och att detta ”väcker oro för att fiktionen alltmer börjar fungera som ett vapen mot vilket vi som medborgare har väldigt små chanser att försvara oss”.

Att Stig Engström pekades ut som misstänkt gärningsman av Palmeutredningen ligger givetvis till grund för Netflix planer för en tv-serie. Om Engström är skyldig eller inte vet vi inte men sannolikt kommer spekulationen om detta utgöra den narrativa drivkraften i tv-serien.

Får då tv-bolag göra våld på verkligheten och kan detta betecknas som ett vapen riktade mot försvarslösa medborgare?

Hultman hävdar att trenden att ”öppet fiktionalisera verkligheten” inleddes under det sena 00-talet men faktum är att film- och tv-bolag har fiktionaliserat historien sedan filmen uppfanns i slutet av 1800-talet.

Detta förfarande är alltså inget nytt och därmed går det att ifrågasätta Hultmans alarmistiska perspektiv eftersom publiken under mer än hundra år har lärt sig att skilja på fiktion och verklighet i film- och tv-mediet.

Givetvis går det att manipulera historien med hjälp av rörliga bilder men det innebär inte att enskilda filmer eller tv-serier har förmågan att manipulera hela vår förståelse av det förflutna och därmed av nuet. Palmemordet har exempelvis filmatiseras flera gånger tidigare, bland annat i ”Sista kontraktet” (1998) där den sydafrikanska säkerhetstjänsten pekades ut som skyldig, vilket inte har hindrat en rad andra teorier från att florera.

Hultmans associativa resonemang har dock utgjort en vanlig tankegång alltsedan filmmediet pekades ut som ”förledande” i början av 1900-talet. Problemet är bara att det utesluter andra ekonomiska och samhälleliga faktorer som påverkar vår syn på omvärlden som produktionslogik, politik, föräldrar och inte minst skolans arbete med mediepedagogik utifrån fastställda läroplaner.

Det är en nedlåtande och okunnig syn som Hultman lyfter fram om tv-mediets position och funktion i samhället men även ifråga om tittarnas audiovisuella läskunnighet för att kunna skilja mellan fiktion och verklighet.

Detta lättköpta synsätt ligger i linje med förekomsten av ”trigger warnings” på samma sätt som nu senast med den brittiske kulturministern Oliver Dowdens krav på att Netflix måste varna för att serien ”The Crown” är fiktiv – ett faktum som är rätt uppenbart för publiken eftersom det är skådespelare som agerar i serien och inte de verkliga personerna.


Tommy Gustafsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet och bland annat författare till ”Det var en gång : historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet(Universus/Roos & Tegner).


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE