Charlotte blev tvåbarnsmamma efter svåra olyckorna: Bästa som hänt mig

”Det är ett privilegium att vara mamma”

Charlotte, Alicia och Juni.
Charlotte, Alicia och Juni.

Charlotte har gått igenom två stora kriser: Hon blev förlamad efter fall från hög höjd och några år efter förlorade hon sin livs kärlek i en tragisk olycka.

Men hon har alltid funnit styrkan att ta sig vidare.

I dag är hon ensamstående mamma till två barn.

– Jag önskar att jag hade kunnat säga till mig själv att allt kommer att bli bra.

Det här är ingen snyfthistoria, poängterar Charlotte Sjöberg. Hon vill visa att det går att ta sig ur de värsta kriserna, och att man klarar mer än man tror.

– Innan man är med om något som vänder upp och ned på livet är det svårt att veta vilken styrka man besitter.

– Jag kan tillåta att tycka synd om mig själv i stunder, men att känna självömkan hela tiden sätter bara krokben för en själv. Det är farligt att ta på sig en offerkofta. Det enda man kan göra är att göra något med spelkorten man har. Det mesta går, frågan är bara hur man gör. Det tankesättet försöker jag ha och det är det jag försöker lära mina barn, att försöka se möjligheter i stället för hinder.

New York under Charlottes år i USA före olyckan 
New York under Charlottes år i USA före olyckan

Hon lever med sina två barn, Alicia, 4, och Juni, 1, i ett radhus i Skåne. Att hon skulle vara där hon är i dag trodde hon inte 2012, när hon låg och grät på sjukhuset i Atlanta i USA. Hon hade precis varit med om en olycka – Charlotte hade fallit från ett parkeringshus, sex våningar ned. Ryggen var bruten och hon var förlamad från midjan och nedåt.

– Jag önskar att jag hade kunnat säga till mig själv att allt kommer att bli bra, att jag kommer kunna leva ett självständigt liv med resor, jobb och familj, även om jag kommer göra det i en rullstol.

I Sverige väntade lång sjukhusvistelse och rehabilitering. Det tog tid att smälta och acceptera det som hänt. Efter ett år kunde hon återvända till sitt jobb som forskare på Karolinska institutet. Och efter två år var hon mentalt tillbaka på banan igen.

– Jag började paddla kajak och kappsegla. Det var saker som gav mig livsgnista, som gjorde att jag kunde ha kul igen. Man kämpar med att klara av allt som att duscha och åka buss, så det var väldigt förlösande att kunna göra sådant som var genuint härligt.

Charlotte började med kappsegling efter olyckan. Här är hon på Paralympics development kurs, Polen 2017.
Charlotte började med kappsegling efter olyckan. Här är hon på Paralympics development kurs, Polen 2017.

”När jag träffade Raoul raserades alla mina murar”

Kappseglingen blev en stor passion och det var det som ledde till att hon träffade sin stora kärlek Raoul på ett seglarläger sommaren 2017.

– När jag bröt ryggen hade jag svårt att se att en kille skulle kunna bli intresserad av mig. Jag distanserade mig för att jag var rädd för att bli sårad. När jag träffade Raoul raserades alla mina murar.

– Han såg inte rullstolen som ett hinder, han blev kär i mig för den jag är. Det var befriande att vara med honom.

De åkte på motorcykelsemester samma sommar. Charlotte var stormförälskad och hon blev gravid. Livet var perfekt– tills det totalt otänkbara hände. Raoul blev ihjälkörd av en rattfyllerist.

– Han kysste mig adjö och en timme senare var han död. Vi skulle börja vår gemensamma liv, vi hade så många planer, så rycktes personen jag väntat på hela livet ifrån mig. Det var kaos.

– Det som räddade mig i det nattsvarta mörkret var att jag bar på hans barn. Hade jag inte väntat vår dotter så hade jag kanske hanterat hans olycka annorlunda, och blivit mer destruktiv.

Här var Charlotte gravid med Alicia och det var en berg- och dalbana av lycka och nattsvart sorg
Här var Charlotte gravid med Alicia och det var en berg- och dalbana av lycka och nattsvart sorg

Graviditeten var en emotionell berg- och dalbana. Det var fantastiskt samtidigt som det var otroligt ensamt, menar Charlotte. Vid varje undersökning blev hon påmind om att de skulle ha varit två om det. Hon var även rädd att få missfall.

– Jag hamnade i ett katastroftänk, vad skulle hända härnäst? Jag tror det är ganska vanligt hos personer som drabbas av kriser, att nästa kris väntar runt hörnet.

I april 2018 föddes Alicia, vid sin sida hade Charlotte sin mamma och kompis. Livet förändrades igen med allt vad det innebär.

– Sedan dess har det varit fantastiskt men också tufft såklart som ensamstående.

Alicias dop år 2018.
Alicias dop år 2018.
Charlotte på Skansen med Alicia, ett år.
Charlotte på Skansen med Alicia, ett år.

Blev gravid igen

När Alicia var ett och ett halvt började Charlotte längta efter ett syskon till henne. Hon hade inte träffat någon ny utan började kika på möjligheterna att skaffa barn på egen hand.

– Det är så sårbart att bara vara två. Jag ville ge henne tryggheten utöver mig, i fall jag skulle försvinna.

2020, innan pandemin, skrev Charlotte en lista med mål på vad hon skulle göra under året: Ta körkort, köpa bil, skaffa syskon till Alicia och byta lägenheten i Stockholm mot radhus i Skåne. I februari samma år åkte hon till en privat klinik i Danmark och blev gravid med dottern Juni.

– Jag längtade att vara gravid utan att gå igenom en stor sorg samtidigt, att ge mig hän till att vara härligt gravid och bara vara lycklig över det. Men det blev inte riktigt så med Juni. Jag mådde extremt illa och kräktes varje dag.

Charlotte väntade med att berätta om graviditeten, hon var rädd för att folk skulle tycka hon var dumdristig. Det blev många positiva reaktioner, men även negativa, något som tog hårt.

November 2020 kom Juni till världen, hon var självklar från första stunden. Charlotte var ensam på förlossningen.

– Jag kände mig lite utlämnad samtidigt som det var häftigt. Det var som att vi blev ett lag från början.

– Det var en normal förlossning, man föder ofta helt vanligt trots att man är förlamad. Kroppen sköter det hela.

Hon klarade dessutom av allt annat på sin lista.

Charlotte gravid med Juni, Dahliaparken i Enskede, september 2020.
Charlotte gravid med Juni, Dahliaparken i Enskede, september 2020.
Nyfödd Juni, november 2020.
Nyfödd Juni, november 2020.

Ryggen gick av igen

Juni gjorde att de blev familj på ett annat sätt.

− Innan var vi ett bra team men det kändes ganska ensamt på något sätt, nu kändes det som att vi blev en komplett familj, jag är stolt över att jag vågade skaffa Juni.

Att vara ensamstående tvåbarnsmamma var dock tuffare än hon trott. Barnens sovrutiner synkade inte och Alicia var hemma mycket från förskolan på grund av förkylningar.

– Men jag ångrar det inte en sekund. Det var häftigt att se barnen knyta an till varandra. Nu kan de leka med varandra och jag kan sitta bredvid och njuta.

Junis dop sommaren 2021.
Junis dop sommaren 2021.

Samtidigt började Charlottes rygg att haverera. Det visade sig att den gått av en gång till. Sedan augusti 2021 har hon opererats fyra gånger, senaste operationerna gjordes i maj i år och hon börjar äntligen återhämta sig.

– Det var jobbigt att vara ifrån barnen. Det var en desperat känsla att ligga på sjukhuset och inte veta vad jag skulle göra med dem. Jag trodde även att jag fått min beskärda del av olyckor, att 2020 var min nystart. Så jag kände mig lite stukad, men det var bara att resa sig en gång till.

Charlottes mamma hjälpte till med barnen. Men hon blev samtidigt varse om hur ensam man är när det verkligen gäller.

– Det blev många konflikter med folk i min omgivning, som sagt att de skulle ställa upp men som nu inte gjorde det. Det är viktigt att ha ett nätverk som ensamstående förälder, och bestämma hur det ska fungera rent praktiskt om något händer. 

Utmaningarna som ensamstående

Att vara ensamstående förälder har sina fördelar. Som att få bestämma allt själv och slippa konflikter. Utmaningarna är att få tiden att räcka till och hitta orken trots att man i princip alltid är trött. Därtill blir rullstolen en extra utmaning.

– Det är inte lika självklart för mig som för andra föräldrar att till exempel kunna åka och bada i havet med barnen. Eller att klättra med dem på Leos lekland. Det är en jättesorglig

– Ofta ligger hindren i omgivningen, att tillgängligheten brister. Det gör mig frustrerad och arg.

Hon får i stället ta hjälp, hitta andra lösningar och försöka ligga steget före när de ska göra saker.

– Jag har inte samma utrymme för överraskningar som mammor på två ben. Jag måste se till att saker funkar i förväg, vilket jag är lite trött på ibland, samtidigt som det är en slags superkraft. Jag känner mig kompetent och stolt över att jag klarar av det. Jag använder Raoul där uppe som en styrka, vad hade han gjort och sagt? Jag kan stå till svars inför honom för att jag gör det allra bästa för att hans dotter ska ha det bra.

Charlotte med sina barn när de bodde i Enskede i Stockholm.
Charlotte med sina barn när de bodde i Enskede i Stockholm.
Charlotte med sina barn en varm sommardag 2021.
Charlotte med sina barn en varm sommardag 2021.

”Ett privilegium att vara mamma”

Barnen reflekterar inte så mycket över att Charlotte sitter i rullstol – det är ju allt de känner till.

– De får all min kärlek, tid, kraft, och energi, jag är en närvarande förälder. De växer upp och ser en mamma som inte låter sig hindras av saker, och lär sig att familjer ser olika ut och att människors förutsättningar är olika. Jag hoppas att det kommer göra dem mindre fördomsfulla och och mer öppna för olikheter i framtiden.

– När de är äldre kommer de kanske svära över att jag inte är som andra, men jag ska göra det bästa för att kompensera det jag själv inte kan erbjuda. Den viktigaste egenskapen hos föräldrar är inte att kunna gå utan kärlek, tålamod och att ge barnet tid.

Ibland kan sorgen efter Raoul skölja över henne, och hon kan vara ledsen och bitter på livet.

– Man får vara det ibland. Men jag är också tacksam och försöker påminna mig hela tiden om att alla har tuffa dagar. Oftast tycker jag att livet med två småbarn är fantastiskt, det är ett privilegium att vara mamma.

Vad är det bästa med att vara mamma?

– Att få uppleva livet på nytt genom en liten persons ögon, att stå på första parkett och följa en människa och se hur hon växer. Det är absolut det bästa som hänt mig, det finns inget som slår det i livet. Att inte jag, utan att mina döttrar är viktigast har varit bra för mig. Det har gjort mig till en bättre människa.

Sommaren 2022 i Karlskrona.
Sommaren 2022 i Karlskrona.

Charlottes råd till dig som går igenom en kris

  • Det kommer bli bättre även om det inte känns så. Det finns ingen quickfix, sorgen måste få ta sin tid. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen och sörja – men glöm inte trappan upp från källaren sedan.
  • Om du har stor ångest så försök att ta en minut, en timme, en dag i taget och tänk inte så långt framåt.
  • Sorgen kanske inte försvinner, men de ljusa dagarna blir fler och de mörka dagarna blir färre och färre. Hämta kraft i de ljusa dagarna, då klarar du de mörka dagarna bättre.
  • Sov och ät. Det är lätt att gömma bort det när mycket har hänt.
  • Saker kanske inte blir som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Det är något som jag försöker tänka nu också. Man kan inte kontrollera allt utan ibland får man planera om.

Till dig som är anhörig:

  • Hjälp till med smågrejer. Som att gå förbi med en lagad matlåda eller erbjud dig att handla, tvätta. Att göra vardagsgrejer kan vara jättetungt när man är i en kris.
  • Var inte rädd att ta kontakt, konsekvensen blir annars att ingen hör av sig. Omgivningens omtanke kan vara väldigt värdefull. Det behöver inte vara något komplicerat. Det räcker att säga att ”Jag hörde vad som hänt, jag tänker på dig och finns här för dig”.
Publisert:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.