Sandra lämnades av sin sambo strax efter förlossningen
Publicerad 2024-01-06
Det har gått fem år sedan nyförlösta Sandras tillvaro föll samman – hennes sambo hade träffat någon annan.
I dag hoppas hon att hennes berättelse ska ge stöd åt någon annan.
– Jag bär inte på bitterheten eller den skittunga klumpen när jag tänker på honom längre.
Sandra Fredriksson beskriver relationen med sin före detta sambo som kärleksfylld och omtänksam. De hade gått igenom en kris, men den hade de hanterat.
Så när hon såg en förändring hos sambon, när hon var gravid med deras andra barn, hoppades hon att det var en övergående fas. Att han hade hamnat i en depression.
Men tre veckor efter förlossningen, för fem år sedan, vändes Sandras värld upp och ned.
– Han berättade att han hade träffat en annan och att han skulle lämna mig.
– Att han var kapabel att skaffa någon under tiden jag var gravid, jag kunde verkligen inte förstå det, det var det sista jag trodde. Hur kunde inte det här vara den mest lyckliga stunden i livet?
”Svåraste jag varit med om”
Sandra kände skräck, ångest, ilska och rädsla – vem var den här människan som kunde göra så här mot henne? Som hon varit sårbar inför.
– Jag var också rationell och fokuserade på barnen. Vår dotter var fem år så jag ville göra det så lindrigt för henne som möjligt. Allt fokus låg på att det praktiska skulle fungera den första tiden, men det var ett sådant kaos.
Sambon var tydlig med att det var Sandra han lämnade, och inte barnen. Vilket var en omöjlig ekvation för henne när hon satt och ammade deras nyfödde son.
– Jag har hört andra som blivit lämnade med bebisar som berättat att de fått höra det här, att männen inte lämnar barnen. Det är såklart bra att ta ansvar för sitt föräldraskap men det sker på väldigt stor bekostnad av mamman. Att behöva vara nära personen som precis har svikit en är det svåraste jag varit med om.
Så tog barnen uppbrottet
Att inte vilja ha med honom att göra och samtidigt vilja ha hjälp och stöd, samt vilja att barnen skulle ha tillgång till sin pappa, var tärande.
– Jag kunde säga åt honom att han inte fick sova över och sedan kunde barnen vakna på natten och då ville jag att han skulle komma. Det var slitsamt, både för honom, mig och barnen.
Sandra hade som tur är vänner som stöttade, sin syster som pendlade mellan Malmö och Sandras hem i Stockholm och sin mamma som bodde hos henne ett tag. Och mitt i allt kaos fick hon kraft från barnen – tack gode gud för dem, säger hon.
– Den minsta var glad hela tiden men min dotter var väldigt ledsen, uppbrottet var väldigt tufft för henne.
– I dag är hon dock tio år, är superglad och verkar inte ha några men.
Kände skam
En utmaning med uppbrottet var känslan av skam och att behöva berätta för andra att man blivit lämnad som nyförlöst – speciellt för mer avlägsna vänner, grannar och andra ytliga bekanta.
– Han är en omtyckt och snäll människa, och klok i grunden. Jag tänkte att det var jag som måste ha gjort något, eftersom han inte klarade av att leva med mig. Det var väldigt jobbigt att känna så. Sedan var det en skam att jag hade låtit det här ske, att jag hade missat det här. Eller att jag inte lämnat relationen tidigare och tagit ansvar.
En annan utmaning var att inte längre få ha sina barn på heltid.
– När jag skaffade barn var jag inställd på att föräldraskapet skulle uppta stora delar av mitt liv framöver. Att sedan inte få ha dem hos mig hela tiden var tufft, och är fortfarande tufft. Men jag har också insett att jag inte behöver vara med dem hela tiden, att min mammaroll är en funktion av många andra i deras liv. Det har varit nyttigt för mig.
Efter uppbrottet och kaoset som följde kunde hon och sambon till sist umgås för barnens skull, som att äta middag eller vara i lekparken tillsammans. Men i dag hörs de endast om praktiska saker kring barnen.
Har du förlåtit honom?
– Ja, det har jag gjort. Förlåtelsen blev ett sätt att gå vidare. Jag bär inte på bitterheten eller den skittunga klumpen när jag tänker på det längre. Sedan kan jag bli irriterad på det som hände men jag väljer att inte analysera mer. Det var kanske meningen att det skulle bli så här och att vi lever separerade liv nu.
Systern har gjort dokumentär
I dokumentären ”Puss hej då”, som Sandras syster Annika Fredriksson, dokumentärfilmare har gjort, skildras uppbrottet. Annika fick tillstånd att dokumentera systrarnas samtal, även om det där och då inte var en tanke på att det skulle visas för andra. Både Sandra och hennes ex-sambo har senare gett tillåtelse om att blotta relationen offentligt.
Sandras förhoppning är att filmen, som just nu går att se på bio, ska ge någon annan igenkänning eller tröst. Men syftet är också att belysa frågor som jämställdhet och föräldraskap.
Tanken är att den senare ska visas inom vården där man träffar föräldrar, och förhoppningsvis förbereda pappan på föräldraskapet så att han inte bara blir en ”assistent”.
– Jag hamnade i rollen som projektledare, vilket inte är roligt för någon. Där vill man inte hamna. Familjelivet ska vara ett gemensamt projekt.
Folk har hört av sig till Sandra, som känner igen sig i hennes berättelse.
– Det är fruktansvärt att läsa om andras upplevelser, jag vet precis hur det är. När jag gick igenom uppbrottet trodde jag att jag var den enda, det var ingen som hade separerat i min bekantskapskrets.
Redo att träffa en ny
I dag mår Sandra bra och bor i en helt ny lägenhet där både hon och barnen trivs. Hon ser sig själv tillsammans med någon i framtiden, då hon är en familjemänniska.
– För mig har det dock varit viktigt att inte ha det som ett behov som måste stillas eller dämpas. Jag behövde läka själv först och ta reda på vem jag är, för att veta hur jag vill att nästa relation ska se ut. Jag tar det väldigt långsamt men är redo när det känns rätt, det känner jag mig pepp på.
