Mossiga moralkakor packade i julpapper
Jag förvandlas till en grinch framför julfilmerna
Julen fungerar som ett känslans förstoringsglas. Glädje, saknad, vemod och romantik – det känns mer med storhelgen som bakgrund. Precis som besvikelsen när det inte blir som man hade tänkt sig, när det inte blir … som på film.
För en del drömmer om en Fanny och Alexander-jul, en annan om att tillsammans släpa en julgran genom ett snöigt New York som i När Harry träffade Sally. Filmer hjälper oss att iscensätta julen. En miljon tända ljus, glitter, girlanger och vackra paket, varm choklad vid en skridskobana – vi vet hur det ska se ut även om vi inte får till det själva.
Eftersom julen är regelbundet återkommande finns också en viss möjlighet för en populär julfilm att få klassikerstatus, rulla runt i tablåer och på plattformar år efter år, som Love actually (2003) eller The holiday (2006).
Allt det här bidrar till att om du skriver ”christmas” i Netflix sökruta så får du 166 träffar. En hel del är barnfilmer, annat julspecialer av mat- och bakprogram och RuPauls dragrace (Holi-slay spectacular). Men mest är det nyinspelade romantiska filmer av typen ”Två främlingar som tröttnat på singellivet under högtider väljer att vara varandras dejt under storhelger, men arrangemanget hotas snart – av äkta känslor” (Holidate) eller ”Innan societetstjejen Ellen får ärva sin fars framgångsrika företag måste hon besöka faderns lilla hemstad, där hon får lära sig vikten av hårt arbete och medkänsla” (Julgåvan). Med strömningstjänsterna har genren julfilm exploderat.
Som någon som verkligen gillar romantiska komedier och åtminstone tolererar julen bläddrar jag runt och gör enstaka nedslag – The holiday calendar behöver ni inte se. Av nån orsak jag har glömt är jag lite svag för Brooke Shields så jag tittar också på A castle for christmas, där hon spelar en ”bästsäljande författare [som] flyr till Skottland undan en skandal där hon blir förälskad i ett slott –och kommer på kollisionskurs med dess ägare, en vresig hertig”.
En vresig hertig! I en film från 2021!
Tyvärr kunde varken den vresiga hertigen eller Brooke Shields rädda den tunna soppa som är A castle for christmas. Men filmen är ett gott exempel på hur många av genrens nytillskott ser ut. Det är å ena sidan gammeldags moraliteter i traditionella miljöer, nästan alltid en by eller småstad, om vad som är viktigt i livet (människor, inte prylar, att inte döma människor på förhand) och å andra sidan – representation.
Hon som äger värdshuset i den skotska byn är svart, nya vännen Angus, en sörjande änkling, är bög. Abby i The holiday calendar har en svart pappa och en vit mamma, och förresten är gamla farfar vegetarian. I Christmas ever after (TV8) använder den kvinnliga huvudpersonen rullstol, i Single all the way är det två män som står för romantiken. Jag ser ingen film med två kvinnor som kärlekspar men den brasilianska Jul med Garça inleds med att den manliga huvudpersonen kommer på sin flickvän med en annan tjej. Och tar då i stället med sig ”den oberäkneliga främlingen Garça till julfirandet med sin traditionsbundna släkt”. Jojo, någon ska få sig en läxa om att inte döma hunden efter håren.
Det går inte att kalla genren woke för det är verkligen uråldriga berättelser, sagor, men de kommer inslagna i ett samtida papper.
Jag inser att jag låter som en grinch men det här är förstås snabbproducerade filmer med låga ambitioner. En given parallell är de hårt mallade Harlequin-böckerna, en mer aktuell är de där scenerna dagarna före VM där inhyrda ”fans” – alla i splitternya lagtröjor – skulle iscensätta en fotbollsyra. För ett ögonblick visste man inte om mästerskapet skulle spelas i Qatar eller i Uncanny Valley. Om en bra julfilm ger oss en väl iscensatt jul, är de här filmerna en iscensättning av iscensättningarna.
Det är inte alls som på film.
