Att hoppa på islam har blivit en folksport
Muslimer kan bara göra fel enligt Egyptsons modell
Är muslimska folkrörelser och studieförbund som främjar ett svenskmuslimskt samhällsengagemang i samverkan med Föreningssverige en tillgång eller ett hot?
Frågan ställdes på sin spets med Sameh Egyptsons avhandling om det Muslimska brödraskapets påstådda infiltration av svensk politik och samhällsliv som försvarades vid Lunds universitet den 10 februari.
Att hoppa på islam och muslimer har blivit en folksport som skyddas av polis och lockar entusiastiska åskådare, så också vid det Facebook livesända spektaklet i Lund då disputanden inför fyllda läktare lade fram sin tes att Islamiska förbundet i Sverige är det Muslimska brödraskapets hemliga svenska gren.
Anslaget var privatspanarens, snarare än forskarens. De allvarliga brister i det vetenskapliga hantverket som påtalades av betygsnämndens fackkunnige islamolog viftades bort av disputanden som ”små detaljer”. Trots att kritiken visar på svagheterna i empirisk presentation och fullständighet; i forskningsfrågans formulering, i vetenskapligt upplägg, resonemang, slutledningar, begreppshantering och genomgång av tidigare forskning.
Genren ansluter till en äldre litteratur om Den stora världskonspirationen där sammansvärjningen inte drivs av muslimer utan judar, frimurare, illuminati, kommunister eller rymdödlor.
Åsidosättandet av god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer som Brödraskapets dolda agenter är lika anmärkningsvärt, då det utsätter de uthängda och deras släktingar för personlig fara. Att diktaturerna i Egypten och på den arabiska halvön där det Muslimska brödraskapet utgör en del av oppositionen kan fängsla, tortera och döda misstänkta regimkritiker har dokumenterats av bland andra Amnesty och Human Rights Watch.
Hade ansvariga för forskarutbildningen varit lika villiga att låta en doktorand publicera personuppgifter för utpekade anhängare av dissidenter i exempelvis Ryssland?
Idén om en muslimsk konspiration mot den fria västvärlden är inte ny utan har traderats i en våg av publikationer som Steven Emersons American Jihad (2004), Paul Sperreys Infiltration (2005), Sylvain Bessons La conquête de l’Occident (2005) och Bat Yeors Eurabia (2006).
Genren ansluter till en äldre litteratur om Den stora världskonspirationen där sammansvärjningen inte drivs av muslimer utan judar, frimurare, illuminati, kommunister eller rymdödlor. Avhandlingen kan med fördel läsas tillsammans med utforskare av konspirationsteorier, som Michael Barkuns Culture of Conspiracy (2003), Terje Emberlands och Asbjørn Dyrendals Hva er konspirasjonsteorier? (2019) och Kent Wernes reportagebok Allt är en konspiration (2018).
Om svenska muslimer har influerats av Brödraskapet blir den viktiga frågan vad det betyder.
Konspiratörerna varierar, men genren har sin ”paranoida stil” som Richard Hofstadter påpekade redan 1965. Rötan är alltid långt gången, tiden knapp, civilisationens framtid står på spel. Konspiratörerna har lierat sig med landets korrupta eliter och duperat dess godtrogna befolkning. Som tur är har konspiratörerna alltid efterlämnat spår för den upplyste att tolka; ett förfluget citat, kvarglömda protokoll, hemliga tecken.
Texterna i genren är ofta späckade med disparata uppgifter som fogas samman till en tydlig bild genom att vägas på övertygelsens vågskål. Så också i denna drygt 700-sidiga avhandling som blandar högt och lågt och inte alltid förmår vikta källor och fakta. I mängden data finns också verifierbara fakta som tas till intäkt för alla utsagors giltighet.
Så är det Muslimska brödraskapet inte uppdiktat utan en av den arabiska regionens viktigare politiska rörelser som ofta tvingats verka underjordiskt, vilket lämpar sig väl för konspirationsteorier. Dess popularitet tycks ha svalnat sedan dess korta tid vid makten året efter den egyptiska demokratirevolutionen 2011 då rörelsen splittrades i olika riktningar, men än är den betydelsefull. Politiskt är Brödraskapets huvudfåra ett tämligen borgerligt mittenparti som spänner mellan en (i dag tongivande) höger inte olik våra kristdemokrater (om än mer Alf Svensson än Ebba Busch) och en vänster inte olik den kristna (i dag mångreligiösa) socialdemokratin.
Egyptson lyckas inte bevisa att Brödraskapet etablerat sin underjordiska organisation i Sverige, men väl att det finns svenska muslimer som inspirerats av dess andliga vägledare, som Hassan al-Banna (1906–1949) och Yusuf al-Qaradawi (1926–2022). Det är inget nytt, men Egyptson tillför data som efter källkritisk kontroll för felciteringar och omgjorda sammanhang är av intresse för forskningen.
Om svenska muslimer har influerats av Brödraskapet blir den viktiga frågan vad det betyder. Vad i Brödraskapets politiska islamtolkning har svenska muslimer inspirerats av?
Egyptson betonar särskilt Bannas stegvisa reformism, Qaradawis konstruktion av islam som en balanserad mittenväg (wasatiyyah) som motverkar extremism och ”Den europeiska strategin” från 1995. Europa, sades det, kunde inte längre ses i termer av fientlig kolonialism utan som hem för miljoner muslimer som skall bete sig som goda och laglydiga medborgare.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”.
Europa var inte krigets utan samhällsfördragets (paktens) hemvist, vilket ”kräver ansvar” som Brödraskapets utpekade ”grå eminens” underströk 2008 i en intervju riktad mot väpnad jihadism. ”En muslim förråder inte, utan han utmärks av att vara lojal [mot sitt land]. Det är sant att Storbritannien, Spanien och andra har fört krig mot ett muslimskt land, men det betyder inte att man ska gå och spränga sig själv här och där.”
Förvisso kunde man hoppas att världen på sikt skulle vinnas för islam, på samma sätt som det finns kristna som ser Jesus som hela mänsklighetens frälsare och liberaldemokrater som önskar att världens alla länder blev liberaldemokratiska, men Brödraskapsinfluerade tänkare betonade att muslimer fick finna sig tillrätta som en minoritet bland flera i ett Europa som skulle förbli ickemuslimskt under överskådlig tid.
Så följer långa avsnitt om svenska muslimer som gått med i olika partier, bildat föreningar och studieförbund, samverkat mot rasism och diskriminering, krig och folkmord, och sökt stärka sina minoritetsrättigheter genom att skriva brev och samtala med myndigheter och politiker; samt insatser de gjort för landet, som att få svenskar kidnappade utomlands frigivna och lugna protester efter Muhammadkarikatyrer och rondellhundar.
Egyptson anför en myriad liknande exempel han ser som alarmerande tecken på hur långt konspirationens tentakler trängt in i svenskt samhällsliv. Muslimer som engagerar sig i svenska partier gör sig enligt Egyptson skyldiga till ”entrism” (taktiken att bli del av något för att främja en dold omstörtande agenda), medan muslimer som engagerar sig i muslimska folkrörelser och studieförbund gör sig skyldiga till ”enklavism”.
Det blir helt enkelt fel hur muslimer än gör, så länge de förblir muslimer.
Att vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin muslimska identitet innebär för Egyptson paradoxalt nog ”ett hinder för integration”. Tesen bryter mot termens vedertagna betydelse som den process varigenom skilda enheter förenas i en större helhet. I stället förordar han en ”återgång” till ”den gamla betydelsen av integration som assimilering”, där minoriteter förenas med majoriteten genom att ge upp sina särskiljande drag.
Häri ligger avhandlingen måhända i tiden, men hur görbart och önskvärt är det?
Om man fruktar framväxten av ett muslimskt parallellsamhälle är då den bästa åtgärden att dra in offentliga medel till de muslimska rörelser som öppnar sig för revision och samverkan?
