De vill återskapa ett land som aldrig funnits
Korv-valet 2022 präglades av nostalgi men har en mörk skuggsida
Sverige ska bli bra igen. Det lovade Sverigedemokraterna i sin hittills mest framgångsrika valkampanj, 2022. När var Sverige bra? På den frågan hade de sverigedemokratiska valarbetare jag talade med endast vaga svar. 1950-talet föreslog en del, andra gick tillbaka till bygdesamhället.
Gemensamt var att det handlade om föreställningar om en förfluten tid av sammanhållning och harmoni, som kontrasterades mot problem i samtid och framtid. Så hakar politiken på retrotrenden i mode, design, film och musik och får människor att drömma sig tillbaka till en svunnen tid och plats de saknar egen erfarenhet av.
Politiserad nostalgi är inte unikt för Sverige, utan går som en våg över världen. Opinionsundersökningar visar att stora delar av befolkningen i flera länder tror att deras barn kommer att få det sämre än de själva, vilket bryter mot den framtidsoptimism som länge präglade modern politik. Framtiden ter sig dyster, handlar om klimatkris, ökenspridning, vattenbrist, tvångsmigration, terrorism, krig och elände. Vem vill dit? Politiker vänder framtiden ryggen och investerar sina utopiska visioner om det goda samhället i det förflutna, i det Zygmunt Bauman kallar ”retrotopier”. Fenomenet går igen i Trumps ”Make America great again”, Erdogans vilja att återskapa den osmanska storhetstiden, Modis tal om ”Shining India”. SD:s löfte att göra Sverige bra igen är en del av samma mönster.
Nostalgin präglade flera partiledares framträdanden under valrörelsen, vilket också sände ut signaler om vilka som tillhör det folk som ska få det bra igen och vilka som är problemet. Den banala nationalismen firade triumfer i det myckna korv-ätandet. Varmkorven minner om 50-tal och folkpark, en anrik svensk tradition – lika svensk som Ikea, som inte kunde höja priset på korven utan folkliga protester. Varmkorv, som består av gris och nöt och innehåller grisfett, är föda för ”riktiga” svenskar som inte är judar eller muslimer.
Pehrson, Kristersson och Åkesson mumsade varmkorv så det stod härliga till, medan Busch underströk svenskheten genom att vifta med falukorv, som har ett EU-skyddat grundrecept och alltid innehåller grisfett, enligt standardreceptet 23 procent.
Viljan att göra Sverige bra igen genomsyrar de fyra samarbetspartiernas ”Överenskommelse för Sverige”, avtalet som symtomatiskt nog slöts på Tidö slott. Det uppfördes under stormaktstiden av Axel Oxenstierna, statsmannen som styrde landet bakom kulisserna då monarken, den omyndiga drottning Kristina, var regent på pappret. Tidö-avtalet ger SD en liknande ställning, som makten i bakgrunden. Partiet dikterar politiken, men slipper ta ansvar för dess potentiella misslyckande. Vi får hoppas att Ulf Kristersson gör bättre ifrån sig vid förhandlingsbordet då han reser till Ankara för att avtala villkoren för ett svenskt Nato-medlemskap med Erdogan. Annars blir han uppäten.
Det är mycket 1950-tal i det Tidöavtal segrarna i Korv-valet 2022 signerade. Varje delområde som specificeras i avtalet (migration, kriminalitet, skola etc) inleds med deklarationen att ”samarbetsprojekten bereder politiska frågor från ax till limpa”, ett svenskt 1950-talsuttryck för den långa vägen från idé till färdig produkt.
Vandelsprövning är således ”inget nytt”, vilket är själva poängen. Vi ska ju åter till svunna tider
Uttrycket var från början ett skämt. Det kommer från en förfilm av Yngve Gamlin till bygdeparodin I rök och dans (1954) med Povel Ramel och Martin Ljung och driver med den tidens beskäftiga upplysningsfilmer. Den består av en lång förtext till glättig fiolmusik över bilder från en sädesskörd i solsken och zoomar in ett vajade ax, innan den får ett abrupt slut. ”Det är en lång väg axet har att vandra innan det blir till en limpa, en lång och besvärlig väg fylld av allehanda procedurer”, förklarar speakerrösten Nils Jerring i journalfilmston. ”Men det hinner vi inte närmare gå in på för långfilmen väntar.” Snabb bildväxling. ”Raskt fram till limpan, alltså. Så här ser den ut.” Slut. Uttryckets ironiska ursprung har gått de fyras gäng helt förbi.
Bland det som ska ”återinföras” för att Sverige ska bli bra igen är vandel som kriterium för utvisning och för medborgarskap. Det går tillbaka till en nu obsolet lag från 1950, med rötter i 1924 och 1894 års lag om förlust och förvärv av medborgarskap. Vandelsprövning är således ”inget nytt”, vilket är själva poängen. Vi ska ju åter till svunna tider.
Att inskärpa god vandel bland invånarna kan tyckas riskabelt för en samverkansregering där tunga medlemmars egen vandel kan ifrågasättas. Kristersson lade beslag på en lägenhet öronmärkt för mindre bemedlade utsatta kvinnor, Busch är dömd för grovt förtal, Pehrson står offentligt och slingrar sig sedan han lurat både väljare och egna valarbetare. Men ingen fara, kraven på anständighet kommer bara att gälla de andra.
Tidigare lagar handlade om ”hederlig vandel”. Man skulle lyda lagen och betala sin skatt och sina räkningar. Tidöavtalet talar om ”bristande vandel” och har en annan definition av vad vandel är, som förutom lagbrott rör sådant som tidigare inte reglerades i lag – som att tillhöra en viss släkt, missbruk, umgänge i miljöer som hotar svenska värden och ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”.
Nostalgiska visioner om att återskapa svunna tiders tänkta homogenitet må vara attraktiva, men har en mörk skuggsida
Skrivningarna för tankarna till Prussiluskans ambition att tukta Pippi Långstrump, som bär udda kläder, saknar rutiner, vägrar att gå i skolan och lever ett ohejdat fritt liv. I Filmen om Pippi Långstrump upprörs den prydliga och fisförnäma fröken Prysselius över den nyinflyttade flickans vanartiga leverne. Med hjälp av poliserna Kling och Klang försöker hon föra Pippi till ett barnhem, vilket leder till farsartade scener.
Turerna kring samarbetsavtalet har redan drag av fars och bjuder in kommentarer om tukt i tidölagets tid, men har en allvarlig slagsida som ger talet om Sverige som moralisk supermakt ny betydelse.
Nostalgiska visioner om att återskapa svunna tiders tänkta homogenitet må vara attraktiva, men har en mörk skuggsida. För dagens radikalnationalister är Carl Larsson viktigare än Hitler när drömmen om svenskhet skall bildsättas. Larssons akvareller av hemmets familjeidyll med sommarfrukost vid dukat bord under björken och julens glädjestunder är underbara och formar längtan att göra Sverige bra igen. Bilden är dock mer våldsam än vad den ger sken av. Där finns bara lintottar och blondiner. Där finns inga romer, judar, samer och människor med migrantbakgrund, som vi vet också då var en del av befolkningen.
Det säger också något om det våld som måste till för att få bukt med alla de invånare i dagens Sverige som bryter mot bilden av svunna tiders tänkta endräkt – om våra politiska makthavare tar sig för att söka återskapa en homogenitet som aldrig funnits.
