Här skildras Sveriges koppling till Förintelsen
Utställningen ”Sju liv” påminner om miraklet i att några undgick döden
De är så få kvar nu, svenskarna som själva kan vittna om Förintelsen. Vad händer sen, när det levande minnet av denna oerhörda, allt överskuggande händelse försvinner? Säkert är att något på djupet kommer att förändras i vår syn på historien och vad det innebär att vara människa. En absolut moralisk hållpunkt kommer att försvagas.
På så sätt är tajmingen rätt när Sveriges museum om Förintelsen i veckan öppnade i tillfälliga lokaler på Torsgatan i Stockholm. Museets tillblivelse har föregåtts av långa diskussioner, bland annat om det verkligen behövs (eftersom Forum för levande historia redan finns), och om det borde ligga i Stockholm eller Malmö. För besökaren är det kanske mindre viktigt vem som är huvudman, men det känns nödvändigt och viktigt att den svenska kopplingen till Förintelsen finns skildrad och bevarad.
I utställningen ”Sju liv”, som pågår till 2024, får man följa sju svenska förintelseöverlevare som kom till Sverige under eller efter kriget. De kom på olika vägar och med olika bakgrund, som ensamkommande barn, efter dödsmarscher. Familjerna har donerat brev, fångkläder, id-handlingar och andra artefaktar som funnits i deras ägo och i utställningen finns information om hur livet i Sverige sedan blev.
Permanenta lokaler kommer museet att få om några år. Lokalerna på Torsgatan är ganska små, utställningen överskådlig och lättillgänglig. Liselotte Jacks, Walter Brünns, Kiwa Zyto, Hanna Dimitris och de andras berättelserna går att följa i korta passager. Jag tänker att den blir utmärkt för skolklasser, för de barn och ungdomar som nu inte själva kommer att kunna träffa en överlevande. Pedagogiskt och enkelt vävs den svenska historien ihop med omvärldens. På en vägg finns en tidslinje med tidningsklipp som ger en bild av hur kriget och ”judefrågan” behandlades i svensk offentlighet. ”Sverige bör tänka sig mer än en gång innan det drar samman en ’ansenlig mängd judebarn från Polen’ här”, refereras Göteborgs-Posten från 1943, och det finns också klipp som speglar denna tidnings tyskvänliga inriktning.
I utställningen framstår Sverige mestadels som en ljus och öppen plats
Ändå kan det nog bli svårt – särskilt för den yngre betraktaren – att få en bild av Sveriges roll och hållning under kriget och hur gränserna var stängda för judiska flyktingar. I utställningen framstår Sverige mestadels som en ljus och öppen plats. Balansgången är komplicerad, jag är inte säker på att det blir helt bra.
Att skildra Förintelsen via överlevarna är alltid svårt, eftersom det per definition blir en berättelse om mirakel. Risken är att själva brottet skyms, det faktum att de flesta mördades. Hur skildra död, det som inte blev? På Torsgatan kan man se den interaktiva videoinstallationen ”Dimensions in Testimony” där två svenska överlevande från Förintelsen, Tobias Rawet och Elisabeth Citrom, har förinspelat svar på hundratals frågor om sina liv. Tanken är att de ska bli en brygga till det personliga vittnandet även när sista svenska överlevande gått bort.
När jag hör Tobias Rawet berätta om sina nio barnbarn stiger förtvivlan i mig. Detta mirakel att de finns. Denna obeskrivliga avgrund med alla de som inte gör det. Allt liv som borde ha funnits, generation efter generation.
