När OS-solen lyste över Stockholm
Gunder Andersson om tidspress, konkurshot och nationalism 1912
Den 14 maj 1912 dog August Strindberg. En dryg vecka innan, den 5 maj, tjyvstartade de olympiska spelen i Stockholm med en inomhusturnering i tennis.
Utanför rådde full snöstorm; det hade inte varit någon ordning på vädret den våren. I Johan Erséus med unika bilder proppfulla Solskensolympiaden 1912 ser man på ett foto hur en häst med vagn sent i april kämpar sig fram genom ett flera decimeter tjockt snötäcke.
Strindberg förknippar man knappast med idrott. Men han intresserade sig mycket för byggandet av Stockholms Stadion, skrev berömmande om Torben Gruts skapelse i Afton-Tidningen och föreslog att någon av hans pjäser kunde uppföras där, förslagsvis Folkungasagan. Viktor Balck, IOK-medlem och mannen som fått OS till Stockholm, förhöll sig kallsinnig.
Christer Isakssons Stockholm 1912 bidrar med ytterligare fakta i målet. Bland den store idrottsledaren Sven Låftmans efterlämnade papper hittade han nedtecknade samtal med Strindberg om idrott. De hade mötts i korridoren på Afton-Tidningen – där Låftman var journalist. Strindberg sa att han kanske skulle skriva en idrottspjäs och blev upprörd när han fick veta att idrottsmän inte får ta betalt för sina prestationer.
Att Strindberg skulle ha känt till Låftmans idrottsprestationer (SM-vinnare på 400 meter 1908), vilket Eriksson påstår, verkar föga troligt. En av många konstiga – ibland rent felaktiga – uppgifter i boken, som att det spelades ishockey i Nordiska spelen 1901, den sporten kom till Sverige 1919. Eller att den olympiska elden första gången tändes i Berlin 1936, när det i själva verket var i Amsterdam 1928.
Detta jubileumsår har det kommit fyra böcker om Stockholms-OS, påkostade, bildrika, tungt vägande även rent fysiskt. Erséus bok har ”coffee table”-karaktär, disponerad gren för gren och med stora bilder, sprängfyllda med tidsatmosfär.
Den mest ambitiösa av dessa OS-böcker är ändå Åke Jönssons Vägledning till Solskensolympiaden, rikligt och vackert illustrerad. Jönsson har gått igenom alla de 23 hyllmeter arkivalier som finns bevarade om spelen, en gigantisk prestation. Där framgår att det var ett Herrans under att det alls blev några spel.
Sverige hade tilldelats spelen 1909 sedan Berlin dragit sig ur. Det fanns ett litet problem. Det fanns inget stadion i Stockholm. Det fanns inga pengar. Det fanns i stort sett ingenting, utom högstämda, patriotiska tal. Och nu var det plötsligt bråttom.
Det som följde var en organisatorisk cirkus under galgen. Drivande var Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, med kronprins Gustaf Adolf som ordförande och Gustav V som hedersordförande. De fick statsminister Arvid Lindman att alltmer suckande godkänna den ena dragningen av det statliga Idrottslotteriet efter den andra när pengarna sinade och konkursen stod för dörren. Det var nog tur att högerledaren var regeringschef, inte liberalen Karl Staaf. Varken hans parti eller Socialdemokraterna delade militärens och överklassens entusiasm inför idrott. Hade finansieringsfrågan hamnat på riksdagens bord hade det blivit tvärnobben.
Det olympiska program som Balck sålde in till IOK var ett mini-OS, det skulle vara en vecka och med starkt reducerat antal grenar. Ursprungligen talades det bara om friidrott, brottning, gymnastik och simning. Så blev det inte. Gren efter gren tillkom, bland annat den av baron de Coubertin uppfunna grenen modern femkamp.
Ett namn förtjänar att lyftas fram ur glömskan: sekreteraren i organisationskommittén, den tidigare löparstjärnan Kristian Hellström (brons på 1 500 meter vid OS 1906). Han var ett organisatoriskt geni och lyckades alltid hitta lösningar när allt verkade ha kört fast.
Stadionbygget var ett av otaliga problem. Från början var tanken att uppföra ett provisoriskt stadion i trä som skulle rivas efter spelen.
Arkitekten Torben Grut lyckades övertyga organisationskommittén att det var bättre med ett stadion i tegel, som kunde inbringa inkomster även i framtiden. Bygget tillkom under oerhörd tidspress och akuta konkurshot, men blev klart i tid, trots en tre månader lång strejk.
Jönssons bok innehåller många dråpliga historier i stort och smått. Olle Hjortzbergs OS-affisch väckte på sina håll häftiga reaktionerna, den ansågs osedlig och anstötlig. I vissa länder sattes den aldrig upp och i Frankrike var man förbannade för att de franska färgerna knappt syntes. Fransoserna var också förbannade för att inte franska fäktregler gällde och uteblev i protest. Lingianerna protesterade vilt mot tävlingar i gymnastik, men det blev det ändå.
Stockholm förändrades under dessa solstinna OS-veckor. Det var stora festligheter och mycket festivitas. Krogarna fick längre öppettider, de fick till och med ha öppet under gudstjänsttid. Ett särskilt nöjesfält med utskänkningstillstånd, Olympia, anlades på Storängsbotten, en bit öster om Stadion.
Ett argument för att söka spelen var att det skulle locka utländska turister. Hur gick det med det? En tabell i den av Hans Bolling och Leif Yttergren redigerade Stockholmsolympiaden 1912 visar att under juli 1912 kom det 7 052 resande utlänningar till Stockholm, jämfört med 5 469 året innan. Men där ingick 1 936 utländska tävlande, och 550 uppvisningsgymnaster och ledare. Det kom helt enkelt färre turister än vanligt. OS var ingen turistmagnet.
Publiktillströmningen var mycket blandad. Stadion var utsåld en enda gång, när marathonloppet gick. Stadion drog ändå rätt mycket folk jämfört med andra arenor, där läktarna gapade halvtomma. Mats Hellspong beräknar i samma bok det totala antalet åskådare till 300 000, vilket ska jämföras med att nöjesfältet Olympia drog 320 000.
Stockholmsolympiaden hyllades ändå av samtiden och baron de Coubertin gav betyget ”de mest lyckade spelen hittills,” ett omdöme som stod sig långt in i framtiden. Bolling/Yttergrens gedigna bok belyser olympiadens sociala liv, det kan handla om publikens beteende (hejaramsan föddes då, amerikainspirerad), tidningsdebatten där tidigare kritiska röster började svänga.
Det uppstod en nyväckt patriotism i spåren av alla svenska framgångar, och följande år klubbade riksdagen igenom det första statsanslaget till idrotten. Andra kammaren var emot, men första kammaren fällde avgörandet, röstsiffrorna var 181-170. OS betydde att idrotten kom att erkännas som en nationell angelägenhet.
