En hyllning till vapnen
Peter Ottsjö om krigspropagandan som präglar spelmarknaden – nu får en ny generation sin enda lektion om första världskriget
Adolf Hitler tycker om det svenska krigsmaskineriet på Södermalm. ”Aldrig tidigare har jag varit så spänd av förväntan inför ett dataspel”, säger han i ännu en av dessa undertextade Der Untergang-parodier som fyller halva internet.
Spelet han talar om heter Battlefield 1, den senaste i raden av multimiljonsäljande first person shooters från Stockholms-studion Dice. Särskilt belåten är Hitler (av någon anledning) över att Battlefield 1 är det första i sitt slag som äger rum med första världskriget som kuliss.
Den verklige führern var som bekant inte lika nådig i sin analys av det stora kriget. Samtidigt kan man fråga sig hur han bedömt den idealiserade bilden av väpnade konflikter Dice målar i sina titlar. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att Battlefield 1 undsluppit Entartete Kunst, utställningen där nazisterna visade upp det de svartmålat som ”degenererad konst”.
Där hängde verk av George Grosz, Franz Marc och Otto Dix, som alla hade skildrat det första världskrigets fasor. En av oljemålningarna som beslagtogs under det tyska 30-talet var Die Nacht av Max Beckmann, där både motivets offer och förövare porträtteras som bortom räddning.
”Beckmann ser ingen poäng med lidandet han demonstrerar”, har författaren Stephan Lackner noterat. ”Beckmann lägger skulden på den mänskliga naturen. Det tycks inte finnas någon fysisk flyktväg för denna överväldigande självförebråelse. Offer och förövare är inträngda i ett hörn. Det finns ingen väg ut.” Man kan förstå varför Die Nacht numera räknas som en av de mest pricksäkra summeringarna av första världskrigets skoningslöshet.
Under en minut och nitton sekunder gör Dice vad de kan för att köra över den bilden med en av sina många tanks. Farväl till vapnen? LOL knappast! Redan efter sex sekunder i den första trailern skvätter blodet när en soldat svingar en riktigt häftig spikklubba i ansiktet på fienden.
Sedan får vi ansiktsmålade matinéryttare i motljus över öknen, täta Röde Baronen-dogfights över Alperna och ett fyrverkeri av explosioner under den himmel där man nätt och jämnt kan urskilja zeppelinarna bakom all sot och rök.
Det här är inte På västfronten intet nytt utan första världskrigets eget The force awakens, vilket känns som en rimlig jämförelse med tanke på att Dice designade fjolårets Star Wars-spel, Battlefront. Till och med mättnadsgraden i ett grönt moln av klorin har dragits upp så mycket att man associerar mer till ballonger på ett barnkalas än till kemiska stridsmedel.
Och för att vara helt säkra på att publiken begriper hur coolt allt det här är har de tonsatt de epilepsisnabba klippen med en dubstepversion av Seven Nation Army (vilket, när man tänker på det, är så smaklöst att det nästan framstår som subversivt).
Spelets kreative regissör Lars Gustavsson har sagt till The Guardian, i ett försök att låta poetisk, att första världskriget ”var gryningen för en ny sorts krig, skiftet mellan den gamla och den nya världen”.
Det var mycket riktigt ett krig med ny teknik: med stridsvagnar, med flygplan, med modernt bestyckade örlogsfartyg. Det var den första kulsprutans krig, det var den första stora konflikten där man kommunicerade via radio.
Battlefield 1 verkar vara Dices sätt att säga tack så mycket: ”Vår spelserie har alltid handlat om krigföring på land, till sjöss och i luften. Detta var något vi bara var tvungna att göra”.
En aning groteskt kan man tycka, dessutom parat med ett stråk av revisionism. För om något övergick sekelskiftets naiva tilltro till teknologi i något man snarare fasade för.
Men inte ens de förkolnade trädstumparna som sticker upp ur leran, inte ens taggtråden runt skyttegravarna, kan skymma det faktum att trailern är mer intresserad av att porträttera det maskinella - vapnen, fordonen och farkosterna - med närmast erotiska undertoner. Det här är en hyllning till den teknik som mognade samtidigt som miljontals soldater och civila stupade på grund av den.
För en sisådär tio år sedan gjorde Dice och dess konkurrenter first person shooters med andra världskriget som arena. Få, om ens några, hade några invändningar mot att det gjordes interaktiva föreställningar i den miljön. Så varför ska jag hålla på och oja mig nu, bara för att en global konflikt bytts mot en annan?
Min första tanke handlade om att spel som Battlefield 1942, Medal of honor och Call of duty mer eller mindre kunde spelas som tolkningar av den redan etablerade populärkulturella bilden av andra världskriget. Det förenklade: gott mot ont, hjältarna mot nazisterna, Hitler som karikatyr. Storbolagens dataspel har alltid haft ett gott öga till stereotyper och binära skildringar.
Det stora kriget låter sig inte fångas på det sättet, alla är mest överens om att alla förlorade.
I själva verket tror jag att det rör sig om något annat, nämligen tid. Ett årtionde – eller en fjärdedel av spelkulturens historia om du så vill – har passerat sedan genren mättades. Men folk tröttnade inte på att skjuta varandra i skallen, bara de slapp göra det på den franska landsbygden.
Studior som Dice och utgivare som Activision bytte helt enkelt andra världskriget mot moderna strider och gensvaret blev enormt. I dag har spelserien Call of duty sålt mer än en kvarts miljard exemplar. Med Battlefield 1 kommer Dice att närma sig 100 miljoner.
Det här är titlarna i spelvärldens skyltfönster, de omsätter belopp som får resten av underhållningsindustrin att kippa efter andan. Och Lars Gustavsson kan hävda att återvändandet till gamla jaktmarker är ett kreativt beslut, även om man måste misstänka att det i långt högre utsträckning är kommersiellt: publiken har i flera år antytt att den är redo för ett nytt historiskt krigsspel.
Samtidigt reser sig Battlefield 1, med sitt bombastiska och populistiska anslag, som en rostig staty i en ny värld. All eldgivning och allt gnissel av metall kan inte dränka rösterna av ett samtal om spel som helt enkelt blivit tio år äldre. Röken och explosionerna kan inte skymma den nya vågen spel som på senare år porträtterat krig som något man vill röra sig från, snarare än mot. This war of mine utspelar sig under belägringen av Sarajevo och ses ur ögonen på en civil vars enda mål är att överleva dagen. Valiant hearts utspelar sig faktiskt under första världskriget, men utforskar –likt de konstnärer som Hitler avskydde – hellre det mänskliga perspektivet.
Gör man krig som underhållning gör man per automatik propaganda.
Men Dice är naturligtvis fria att gestalta sina spel efter behag. Ändå är det med viss resignation man tvingas konstatera att den första trailern för Battlefield 1 är uppe i över 34 miljoner visningar. En hel generation får här sin första – och förmodligen mest betydande, kanske enda – historieskrivning av första världskriget.
Och det är inte Hemingway direkt.
