Först Gävle –sedan Sverige
Martin Aagård i staden som är modellen för SD – här fälldes socialdemokratin i samarbete med alliansen
För ganska exakt femton år sedan hade Roger Hedlund det lite trassligt.
På nyårsafton år 2000 gick han ut på stan tillsammans med ett gäng i kängor och bombarjackor och misshandlade tre syndikalister genom att spraya tårgas i ansiktet på dem.
Han hade sällskap av Gävles mest kände nazist, Robert. En bister, vapendömd man som har "Skinhead” tatuerat över hela bröstet och driver Sniper records – en nätbutik där man kan köpa vit makt-musik och t-shirts med texten "Böghatare".
I dag sitter Roger Hedlund i riksdagen.
Som vice ordförande i Sverigedemokraternas medlemsutskott kan han bestämma vem som ska uteslutas ur partiet och vem som får stanna.
Robert skulle nog inte ha en chans.
Han har dels fullt upp med sitt eget parti, Nationalsocialistisk front, och har dels suttit i fängelse för hets mot folkgrupp. Men Roger tycker ändå det är hårt att kalla sin gamle skolkamrat "nazist". Snarare är han en kille som inte riktigt vuxit upp.
Det hela skedde hursomhelst i självförsvar, han var 20, det var 90-tal, stämningarna var annorlunda. Idag är det inget han vill bli påmind om.
Roger växte upp i Hagaström. En av alla dessa svårdefinierbara orter i Sverige. En 70-väg ringlar sig genom ett vidsträckt villaområde som binder samman gamla pittoreska byar med carports och trädäck. En gång låg ett flyktingläger för ryska soldater här. De hade flytt nazisterna i Norge och straffades som desertörer när Sverige skickade tillbaka dem till Sovjet.
Roger trivdes i Hagaström. Det har "ingen mångkulturell prägel”, som han säger. Men trivseln försvann när han började en skola där det fanns invandrare. Han såg ett klistermärke från Sverigedemokraterna och gick med i partiet, bara 14 år gammal.
Nästan tio år senare och bara fyra dagar efter sin misshandelsdom, valdes han till lokal ordförande. Hans första framgång kom redan samma år då SD tog en plats i Älvkarleby kommun – syndikalisten Stig Dagermans gamla hemort. Det krävdes bara 150 röster. För partistödet kunde han bygga upp en liten organisation.
När han själv kom in i Gävles kommunfullmäktige 2006 och utsågs till nämndeman blev det en internationell nyhet: ”Swedish law now in the hand of criminals”, rapporterade nyhetsbyrån UIP.
Samma år föreläste han på SD:s landsdagar om hur man får partiet att växa. Det är viktigt att framstå som mjukare än man egentligen är, intygade Roger. Till exempel kan man servera fikat på en riktig servis istället för papptallrikar. I dag fokuserar han mer på att det är viktigt att alltid vara tillgänglig för medierna. I såväl negativa som positiva sammanhang.
Valet efter fördubblade de sitt stöd och Roger kunde ta plats i länets polisstyrelse. Det började bli svårt att fylla alla mandat. En Ljusdalsbo i partiet visade sig till och med vara positiv till invandring. Han fick gå.
2014 ställde SD i Gävle upp med 100 namn på valsedeln. Flera hade ingen aning om att de stod på listan. Några var inte ens Sverigedemokrater. Men än en gång fördubblade de sina röster och blev vågmästare. Ett skakigt år inleddes i Gävlepolitiken och 90 minuter in i 2015 års budgetdebatt fälldes bomben … SD röstade på alliansens förslag, de rödgröna avgick omedelbart och inte utan bitterhet och Moderaterna tog över med stöd från SD.
Nästan 100 år av socialdemokratiskt styre i Gävle hade kastas över ända. Och det var Roger Hedlund från Hagaström som gjorde det.
Sossarna som trodde att de ägde stan.
Anna Kinberg Batra gratulerade sina partikamrater med blommor.
Gävle är en testballong, skrev Dagens industri. Det är så här Sverige kommer att styras i framtiden.
Roger, som kommit in i riksdagen lämnade över gruppledarskapet till Richard Carlsson – en jovialisk före detta moderat försvarsvän från Tierp. De har varit kolleger på stålverket Sandvik. Det är lättare som arbetarklass att företräda Sverigedemokraterna, tror Roger.
– Det kan vara känsligt på jobbet och som tjänsteman har du inte samma anställningsskydd. En tjänsteman har trygghet bara i sin kompetens, medan arbetare har sin trygghet i LAS.
SD i Gävle har lite mer vänsterprägel än rikspartiet, tycker Roger. Han tror på välfärden och har respekt för socialdemokratin. Åtminstone fram till 70-talet, innan de började skapa klansamhällen genom att införa mångkultur. Det finns inget positivt med mångkultur. Inte ens pizza.
– Vi har inget behov av att skapa ett mångkulturellt samhälle för att kunna käka sushi. Det får vi ändå i det globala samhället.
I fjol var Roger för första gången i sitt liv hemma hos en muslim. Det bjöds på lax och potatis.
Boxaren och eldsjälen Raad al-Duhan hade bjudit in Roger, Richard och lokaltidningen Arbetarbladet på middag för att bygga broar. Viss förståelse uppstod och det blev ett fint reportage. Men två månader senare kunde Roger läsa i konkurrenten Gefle Dagblad att Raad var son till den störste islamiske fundamentalisten i Sverige.
Imamen Abo Raad, också känd som Riyad al-Duhan är inte helt olik Leonard Cohen, fast med stort skägg. Han är en före detta sjökapten från Basra i Irak – en av världens mest olycksdrabbade platser. Sedan kriget mot Iran inleddes för 35 år sen har bomberna haglat över staden. Först från Iran, sen från USA, sen från shiamuslimska upprorsmän, och så från Saddam och sen USA igen.
Abo Raads flykt hade rent bibliska kvaliteter.
Med hjälp från USA lämnade familjen Basra efter första Gulfkriget och tillbringade sju år i ett tält i den saudiska öknen. Efter några år kunde de bygga ett hus av lera.
Flyktinglägret var berömt på 90-talet. Över 1 000 svenskar har suttit på samma ställe – Rafha, ökänt för sanden, hettan, taggtråden och den saudiska militären som tvingade kvinnorna att bära niqab.
Till skillnad från Abo Raads familj var nästan alla i lägret shiamuslimer. Hans far var visserligen shia men blev kvar i Irak. Det var världens mest mångkulturella land innan krigen, säger Abo Raads bröder. Fram till 70-talet. Judar, kristna, kurder, shia, sunni, alla levde sida vid sida.
Men allt förstördes av de antimångkulturella krigen.
I dag har Gävlemoskén Al-Rashideen (De rättfärdiga) blivit något av ett familjeföretag. Imamens son har ett gym i källaren. Abo Raads bröder leder missionsverksamheten. Dottern har varit talesman. Imamen städar själv toaletterna om det behövs.
2006 försökte någon mörda imamen med kniv. Abo Raad skyllde på shiamuslimer. Andra trodde att det var kurder.
Moskén ligger i en tegelkåk som i mer än 50 år hyst hårdnackade motståndare till samkönade äktenskap – den gamla Metodistkyrkan på Söder i Gävle. 2008 fanns bara 30 själar kvar i den bråkiga väckelserörelsen som startades av en rik fabrikör och missionerade hårt bland stadens sjömän.
Metodisterna startade en ny kyrka tillsammans med Baptisterna och Missionsförbundet och byggnaden köptes över med pengar från en stiftelse som tillhör Qatars bisarrt rika kungafamilj Al-Thani. En familj med 20 000 medlemmar som äger halva London, inklusive Harrods, OS-byn och ”The Shard”.
Att Al-Thanis stod för notan var ingen hemlighet, men i fjol blev det ändå en skandal. En av stiftelsens förgrundsfigurer i Qatar anklagas nämligen för att ha skickat pengar till al-Qaida. Dessutom ska deras nödhjälp till Gaza ha kommit Hamas till godo, hävdar USA. Och det var inte allt som kom fram i en allt annat än smickrande granskning av moskén som gjordes av Gefle Dagblad.
Abo Raad anklagades för att vara salafismens ”shejk” i Sverige. Salafister är mycket konservativa muslimer som finns i både våldsamma och fredliga varianter. Hans bror Ali skulle ha hyllat folk som reser till Syrien på Facebook och imamen hade drivit en sajt där det stod att homosexuella ska dö.
Imamen är fortfarande rasande på den ”smutsiga tidningen" som lyckats skrämma bort både lokalpolitiker och moskébesökare. Allt är bara lögner och förtal, menar han.
Och han har Säpo på sin sida. Säkerhetspolisen har försäkrat kommunstyrelsen att moskén inte har några kopplingar till extremism.
– Vi är inte salafister! Vi är inte brödraskapet! Vi är sunnimuslimer som följer den rätta läran, säger imamens bror Ali som anklagades för att hylla Syrienfrivilliga efter att ha postat en bild på en biljett till Syrien.
Själva hävdar bröderna att de gör allt för att förhindra att Gävleborna spränger sig själva i luften. Potentiella terrorister kommer ju inte ens till moskén. Allt sker på internet, säger Abo Raads tredje bror Najim.
– IS är ingen etnisk grupp, de är inte en religiös grupp. Deras handlingar har inget med islam att göra men de drabbar muslimer. Det är vi som blir dödade, kontrollerade på flygplatser och möts av större misstänksamhet, säger imamen.
Men vad han än säger så är Abo Raads tolkning av islam helt klart politisk. Tvärtom mot vad som påståtts i lokaltidningen så uppmuntrar han församlingen att rösta. Och att rösta mot Sverigedemokraterna.
– Så många liv har offrats för att stoppa rasismen och nu kommer den tillbaka.
Roger Hedlund mumlar något om religionsfrihet när frågan om moskén kommer på tal. Efter den där offentliga middagen har han inte varit hemma hos fler muslimer. Men att träffa muslimer har ju aldrig varit sverigedemokraternas högsta prioritet.
De trivs bäst bland sina egna.
Faktum är att SD i Gävle också är ett litet familjeföretag. Flera äkta makar finns bland lokalpolitikerna och i toppen är det Norénklass på dramat: Riksdagsledamoten Margareta Sandstedt Larsson från Gävle är mamma till Jimmie Åkessons fru, Gävlepolitikern Louise Erixon (även hon dömd för misshandel) och gift med SD:s jurist Johan Larsson, dömd för bokföringsbrott. I höstas hoppade Margareta av sin riksdagsplats eftersom hon hatade toppstyrningen i partiet. Utan att säga något till Jimmie eller Louise.
Roger Hedlund skakar på huvudet och säger att Margareta inte mår så bra.
Redan i april kan en Gävle-situation uppstå i Sveriges riksdag.
Jimmie Åkesson har lovat att stödja en alliansbudget om moderaterna fortsätter sin nya hårda linje mot flyktingarna. Majoriteten av de moderata kommunalråden och 70 procent av moderatväljarna stödjer tanken, enligt undersökningar av SVT och Aftonbladet. Åkesson skrev i början brev till landets lokala moderatpolitiker och bjöd in dem till att samtala om samarbete under ”största diskretion”.
Maktskiftet i Gävle kan utvecklas till den största framgången för SD någonsin.
– De har inga framgångar!
Gävles nya kommunalråd Inger Källgren Sawela (M) skriker. Hon är less på att medierna försöker ”klistra SD på alliansen”. Hon tänker inte föra några samtal med Sverigedemokraterna. Vågmästarna förblir vågmästare. Hon förhandlar bara med rödgröna. Punkt slut och hej då. Det här är bara SD:s försök att synas i medierna. En total ickefråga.
Kanske har hon en poäng. För frågan är hur bra det går för Roger Hedlund egentligen.
I de två senaste valen har han velat minska invandringen med 90 procent.
2015 tog Gävle emot flest nyanlända per capita i hela landet. För första gången någonsin hölls en muslimsk Eid-fest i stans stora park.
Stoppa samkönade äktenskap, håll skolavslutningar i kyrkan, förbjud tiggeri, stoppa konserthus och konsthall … tåget har gått för länge sedan för Roger Hedlunds politiska hjärtefrågor. Inte minst för tanken om att ”stoppa mångkulturen”. Det enda ett upprivet avtal med Migrationsverket skulle leda till är att kommunen inte får pengar för de flyktingar de ändå måste ta emot.
I brist på framgångar har retoriken skruvats upp. Invandring. Massinvandring. Totalinvandring. Systemkollaps.
När resultaten uteblir så blir politiken mest en kamp om medialt utrymme. Med rädsla, hot och gatuvåld som enda konsekvenser.
Under tiden fortsätter flyktingarna att komma till Gävle. Och det första de gör är att besöka moskén. Migrationsverket ligger på andra sidan gatan och många nyanlända behöver goda råd, en koran och kanske lite fickpengar. Moskén gör ett jobb som skulle kosta många socialsekreterare, säger imamen. Särskilt i en tid när ingen vill satsa på flyktingmottagande.
I höstas var det tufft.
Resurserna räckte knappt till.
När moskébröderna pratar om hösten 2015 låter de nästan som vilka Sverigedemokrater som helst.
