Transpersoner måste få rätt till sina egna kroppar
Ersätt den nuvarande kränkande lagen med det förslag som bygger på självbestämmande
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2022-02-01
Sverige brukar ofta stoltsera med att det var det första landet i världen som, 1972, via lagstiftning öppnade upp för möjligheten att låta transpersoner ändra sitt juridiska kön i folkbokföringen, och få genomgå könsbekräftande vård. Den 8 februari går remisstiden ut för det nya förslaget till förändringar i lagen. Förslaget har redan mött både kritik och lovord, men ofta saknas en historisk bakgrund till varför lagen kom till från första början.
Lagen stiftades nämligen inte enbart för att hjälpa transpersoner, utan också för att kontrollera de människor som på olika sätt avvek från normerna för hur respektabla män och kvinnor ansågs leva och uttrycka sig och för att skydda samhället från ”avvikare”. ”Målet vid behandling av patienter med störd könsutveckling är (...) att erhålla en individ, som är socialt och sexuellt så väl anpassad som möjligt”, som den statliga utredningen uttryckte sig.
Bakgrunden till lagstiftningen var att ett antal personer i Sverige redan före 70-talet fått möjligheten att både få ändra sitt juridiska kön och få könsbekräftande vård. Det juridiska könet är den markering av om en person är folkbokförd som man eller som kvinna som finns bland annat i passet och hos Skatteverket, medan könsbekräftande vård är den eventuella kirurgi och hormonbehandlingar en person kan vilja genomgå. Staten ansåg att de här sakerna borde regleras, och stiftade därför den lag som än idag reglerar såväl ändring av juridiskt kön som tillstånd till underlivskirurgi.
I lagen infördes, förutom krav på att personen skulle vara ogift för att undvika samkönade äktenskap, också regler om att det krävdes en lång medicinsk utredning, och en dokumenterad förmåga att, som det kallades, leva i den önskade könsrollen. Transkvinnor skulle uttrycka en vilja att bära klänning eller kjol, kunna hantera smink, medan transmän helst inte skulle vara feminina.
Det tidiga 70-talets Sverige var ett land där steriliseringspolitiken, ett arv från rashygienen, fortfarande var stark, och där samhället noga reglerade vilka som ansågs värda att få skaffa barn. Transpersoner räknades inte dit, och för att undvika att transpersoner skulle kunna bli föräldrar infördes i lagen också ett krav på att den som skulle få ett nytt juridiskt kön skulle vara steril. Från Sverige spred sig denna lagstiftning senare till flera andra europeiska länder.
I praktiken innebär det att myndigheterna ställer väldigt stereotypa krav på hur en man eller kvinna förväntas leva och uttrycka sig
Idag har FN:s särskilda rapportör mot tortyr klassat statliga steriliseringskrav på transpersoner som tortyr. Ett sätt att se det är alltså att Sverige var först ut i världen med att inrätta statlig tortyr av transpersoner. En tortyr som inte avskaffades i Sverige förrän år 2013 – och då inte av politiker, utan av en domstol, efter att steriliseringskravet utmanats där och då ansetts strida mot mänskliga rättigheter. I bland annat Finland och Turkiet finns steriliseringskravet kvar.
Bara åtta år efter att svenska staten slutade tortera transpersoner går, den 8 februari, remisstiden ut för det nya förslag till könstillhörighetslag som ligger på bordet. Egentligen är det två lagar det handlar om, som är tänkta att ersätta den gamla. Det nya förslaget separerar medicin och juridik, så att ändring av det juridiska könet ska frigöras helt från eventuella medicinska utredningar och ingrepp. Tanken är att det juridiska könet ska vara lika enkelt att ändra som andra uppgifter i folkbokföringen, som exempelvis att byta namn, och att åldersgränsen för att ändra sin folkbokföring ska vara 12 år. För kirurgi behålls 18-årsgränsen.
I den lag som nu gäller finns nämligen fortfarande många rester kvar från 1972 års disciplinerande och kränkande inställning till transpersoner, som förvägrar gruppen rätten till den egna kroppen. Den som vill ändra sitt juridiska kön idag, måste utredas av psykologer och läkare inom transvården i minst två års tid. När vården anser att alla medicinska krav är uppfyllda utfärdas läkar- och psykologintyg, och du kan ansöka om ändring av det juridiska könet hos Socialstyrelsen. I ansökan måste du skicka med ett läkarintyg där det framgår att de medicinska experterna har bedömt att du är en man eller en kvinna.
Ett annat av den nuvarande lagstiftningens krav för att du ska få ändra det juridiska könet är att du måste ”uppträda i enlighet med den önskade könsidentiteten”, och ha gjort så i minst ett år. I praktiken innebär det att myndigheterna ställer väldigt stereotypa krav på hur en man eller kvinna förväntas leva och uttrycka sig. Att lida av psykisk ohälsa är inte heller bra, för det kan anses grumla förmågan till att själv veta vilket kön man har.
Den som sedan ska besluta om din ansökan om ändring av juridiskt kön är Socialstyrelsens Rättsliga råd, där bland annat en högt uppsatt domare, en läkare i rättspsykiatri och en riksdagsledamot, deltar i att besluta om du kan få tillstånd att få ändra din folkbokföring. Rådet går då igenom den sökandes medicinska information. Läkarintyget som skickas in måste detaljerat redogöra för den sökandes personliga funderingar om sin könstillhörighet, och hur personen under utredningen resonerat om eventuell underlivskirurgi, hur personen uttrycker sin könsroll, med mera. Rätten till den egna kroppen och skyddet mot insyn i dina mest privata angelägenheter är alltså obefintligt för transpersoner som önskar ha en korrekt folkbokföring och rätt angivet kön i passet.
Tanken med det nya lagförslaget är att registreringen av juridiskt kön ska bygga på individens självbestämmande, istället för som idag, den bedömning din barnmorska gör när hen tittar mellan dina ben precis när du fötts. Självbestämmande vad gäller individens juridiska kön anses också vara i enlighet med de mänskliga rättigheterna. När nu den svenska staten, bara åtta år efter att den slutade tortera transpersoner, lägger fram ett förslag om att åtminstone på ett plan underlätta livet för gruppen, och öka egenmakten och rätten till den egna kroppen, bör alla arbeta för att se till att det blir verklighet.
Silas Aliki är jurist på Folkets Juristbyrå, Sveriges första juristbyrå med fokus på hbtqi-personer, och politisk redaktör på Kontext Press
