Alla hans romaner är värda att läsas om
Carl-Henning Wijkmark kombinerade lekfullhet med smärta och allvar
Ibland kan man fråga sig om de stora svenska författarskapen blir synliga först i efterhand, när det nästan är för sent. Det kulturella minnet är kort, medielogiken premierar sånt som enkelt kan fästas i det som finns mitt framför ögonen.
Litteratur som borrar djupare, som väcker frågor om perspektiv och till synes – men blott till synes – vänder sig bort från ett här och nu, tycks kräva ansträngningar av olika slag som inte utan vidare låter sig sammanfattas, förmedlas och förklaras.
Carl-Henning Wijkmark var en europeisk författare. Han skrev i vad som kan kallas den europeiska kulturkritiska traditionen. Jägarna på Karinhall, en av det sena 1900-talets starkare debuter, publicerades 1972 när Wijkmark var 38 år. Han var förberedd.
Denna uppsluppna, ja, inte sällan groteska historia om en fest, för att inte säga orgie, en helg i Hermann Görings jaktslott Karinhall (döpt efter hans svenska hustru Carin) söker finna frågor till vad som skapar ondska.
Ondskan är här inte, med Hannah Arendts berömda uttryck, banal. Den är i Görings gestalt ett barns utlevelse, en möjlighet att avsäga sig allt ansvar och alla gränser för mellanmänskligt beteende. Men som alltid i Wijkmarks författarskap får vi inga definitiva svar, han lotsar in läsaren mot möjliga förklaringar.
”Dressinen” från 1983, en av hans mest uppmärksammade romaner, utspelar sig i Kongo 1914, alldeles innan första världskriget bryter ut. Berättaren är en jesuit som drabbas av tvivel: tro eller vetenskap? I Darwins efterföljd ger han sig ut på jakt efter den felande länken mellan apa och människa. En dressin byggs, där några halvmänniskor eller halvapor bistår vid arbetet.
Dressinen blir sjöduglig, berättaren flyr över Atlanten med de tre halvfigurerna, som vill han försöka återskapa civilisationsprocessen, en snabbspolad utvecklingslära. Romanen är en undflyende allegori, om projektet leder tillbaka till naturen eller kulturen lämnas öppet. Det blir helt enkelt komplicerat, i bästa konstnärliga mening.
Sista dagar (1986) handlar om kuppförsöket mot de Gaulle i Paris 1962. En thrillerliknande historia som inte följer de radikala rösterna, utan i stället de som förlorade, de konservativa, mörkblå katolskt infärgade. Lekfullt och existentiellt på en och samma gång skildras journalisten Gedins erfarenheter, ett slags rite de passage, från ungdom till mognad, från ideologiska förenklingar till komplicerade förklaringar.
Den roman som gav Wijkmark ett välförtjänt Augustpris 2007, Stundande natten, låter fyra döende män via berättarens monolog diskutera några av de teman som genomsyrar Wijkmarks författarskap; makten, begäret och döden.
Fyra döende herrar, alla med olika slags bildning, kontrasteras mot de omgivande prästernas och vårdapparatens mekaniska, opersonliga rutiner. De som ska dö lever så mycket mer. De fyra må ha haft ringa platser i sina liv, men här väller liv, känslor och tankar upp till en fest för både de i sjukhussängarna och läsaren.
Förutom romanerna – åtta till antalet, alla högst läsvärda och omläsningsvärda – och några pjäser respektive essäsamlingar, var Wijkmark även verksam som översättare av främst Nietzsche, Benjamin och Horkheimer/Adorno (Upplysningens dialektik), författare och tänkare som Wijkmark kan sägas delade problemställningar med. Hans egna romaner översattes flitigt till flera europeiska språk. Den sista romanen var nu inte Stundande natten, utan Vi ses igen i nästa dröm från 2013.
Carl-Henning Wijkmark återkommer ständigt till ovan nämnda teman, makten, begäret och döden. Den europeiska kulturen rådbråkas, kritiseras och hålls därmed vid liv. Prosan är vital, den stilistiska skickligheten förmår kombinera lekfullhet med såväl djupaste smärta som högsta allvar.
Jag skriver detta i presens, för Wijkmark må ha stängt av sin dator, lagt ner pennan och slutat föra anteckningar, men hans romaner bryr sig inte om det. De lever. Som nyfikna frågetecken väntar de, ständigt beredda för nya läsare.
