Därför blev gerillan rökt på revolten
Efter 20 år tar Mexiko-gerillans ledare av sig masken
Efter tjugo år har Subcomandante Marcos upphört att existera.
Det var den 1 januari 1994, samma dag som Mexiko gick in i frihandelsavtalet Nafta, som gerillagruppen EZLN inledde ett uppror ”mot nyliberalismen” i den fattiga provinsen Chiapas.
Militärt blev det ingen succé, men helt oväntat blev det i stället en global propagandatriumf: rebellernas talesman, en mystisk man med skidmask, pipa och dräpande humor tog sig in i alla världens medier och blev till den största revolutionsikonen sedan Che Guevara.
Mannen i mask kallade sig Subcomandante Marcos. Under de följande åren skulle han spotta ur sig en rad skrifter som inte liknade någon annan politisk litteratur. Medierna älskade att spekulera om hans identitet. Hans popularitet gjorde det omöjligt för den i vapenmakt helt överlägsna mexikanska regeringen att krossa zapatisterna, som upprorsrörelsen kallade sig.
När det som senare skulle kallas globaliseringsrörelsen började växa fram blev Chiapas – där revolutionärerna nu inrättat ett självstyre och experimenterade med nya former av radikal direktdemokrati – revolutionsturismens resmål nummer ett. Mannen utan ansikte blev ansikte för en hel global rörelse.
Men nu är han borta. Det är ingen som har dött fysiskt: som EZLN förklarar i en kommuniké, är det en fiktiv gestalt som nu ”avlivas”, medan mannen som spelat honom i stillhet lämnar den politiska scenen: ”Vi insåg att ingen från ovan lyssnade på oss … därför skapade vi karaktären Marcos”.
Det var en minnesvärd karaktär. I en tid när socialismens slagord kändes ihåliga för många uppfann han ett nytt radikalt språk: ”Det fjärde världskriget” och ”en värld som rymmer många världar”. Det var visionärt och poetiskt; kanske mer än något annat var det också, i kontrast till alla bistert sammanbitna analyser, medryckande uppsluppet. Som om en stor seger var vunnen redan genom handlingen att göra motstånd. Och ingen annan vänsterideolog hade sedan 1960-talet kunnat använda ordet ”intergalaktisk” med någon trovärdighet i behåll.
Den mexikanska regeringen påstod sig redan 1995 ha avslöjat Subcomandante Marcos identitet: en tidigare universitetslärare. Det blev varken bekräftat eller vederlagt, men det skadade knappast mystiken. Marcos var sin mask.
Och han var något av en ofrivillig revolutionshjälte.
Zapatisterna nådde egentligen fullt ut inte något av det de strävade efter, men de uppnådde mycket de knappast kunnat drömma om. De fick sin autonomi, men utan kontroll över några större ekonomiska resurser var det svårt att göra något åt byarnas grundproblem med desperat fattigdom. När deras konsekventa antiparlamentarism fick dem att vända ryggen åt miljondemonstrationer mot valfusk 2006 tappade de många sympatier. Under senare delen av 2000-talet blev de långsamt allt mindre synliga.
Ändå: de spår de lämnat efter sig kan få andra rörelser, om än ytligt mer framgångsrika, tävla med. I toppmötesdemonstrationerna runt millennieskiftet kan nästan alla dess typiska kännetecken – karnevalsestetiken, den horisontella organiseringen, föreningen av vitt skilda rörelser i motstånd mot nyliberalismen – delvis spåras tillbaka till Chiapas. Tio år senare återkom många av samma element i Occupy-rörelsen.
När vänstern till slut började segra i en rad latinamerikanska länder skedde det på det sätt Marcos alltid avfärdat: genom att erövra regeringsmakten i val. Ändå återkommer också här idéer – deltagande demokrati, uppvärderingen av arvet från ursprungsbefolkningen, en retorik skild från den traditionella vänsterns – som många aktivister runt om kontinenten för första gången kom i kontakt med i Marcos skrifter.
Zapatisterna lade Subcomandante Marcos till vila eftersom de inte längre anser sig behöva honom. I resten av världen blev han den han blev just för att den då hade ett sådant intensivt behov av honom – symbolen, myten, romantiken.
Kanske är vi i dag redo att klara oss utan honom.
