Fler actionfilmer på svensk historia, tack
Med ”Stockholm bloodbath” öppnas dörren för Dackefejden och Vasas förlisning
Det är egentligen obegripligt att ingen har gjort film av Stockholms blodbad tidigare. Inte för att det är den mest dramatiska eller ens blodigaste händelsen i Sveriges historia. Visst, ungefär 100 personer halshöggs eller hängdes. Men det tredubbla dog under häxprocesserna och hundratusentals offrades i stormaktstidens krig.
Fast blodbadet 1520 har ändå allt – galna biskopar, invecklade intriger och ett övervåld som på många sätt regisserades som ett skådespel. Hela den svenska politiska eliten utplånades. Folk avrättades inte på galgbacken borta på Södermalm, som det normala var, utan på Stortorget mitt i stan så att alla kunde se. Liken staplades på hög bland handelsbodar och silltunnor och blodet rann nerför gränderna.
Det har definitivt gjorts sämre svenska filmer än Mikael Håfströms ”Stockholm bloodbath”. Miljöerna är väldigt påkostade och realistiska och man har rekryterat några av Danmarks bästa skådespelare för att spela skurkarna från söder.
Just därför blir det märkligt att hela filmen är gjord på engelska, som inte var ett jättestort språk i Norden på 1520-talet.
Det vore orealistiskt att kräva att alla i filmen skulle prata korrekt senmedeltidssvenska eller -danska, men när Mikkel Boe Følsgaard (”Kastanjemannen” med mera), för övrigt lysande som kung Kristians onda medhjälpare Didrik Slagheck, skriker att han hatar ”Swedish motherfuckers” slutar det att vara spännande och blir bara löjligt.
Tanken är förstås att filmen ska slå internationellt. Vilket den knappast kommer att göra.
Det finns en del annat att reta sig på. Förlåt om det låter petigt, men nej, svenskar som levde 1520 viftade sällan med blågula flaggor, de hette inte Freja (som en av filmens fiktiva huvudpersoner gör), de gick knappast ut utan huvudduk om de var vuxna kvinnor och de stod definitivt inte och läste högt ur Bibeln (eftersom den inte fanns på deras modersmål, utan bara på latin).
Om man nu lägger så mycket tid och pengar på att göra en film kanske man hade kunnat låta någon i produktionsteamet smita i väg till biblioteket och låna en bok om historia.
Men gillar man action är ”Stockholm bloodbath” en helt okej film, som dessutom kan väcka intresse för en spännande tid.
Massavrättningen på Stortorget 1520 var egentligen bara finalen på en utdragen maktkamp som började med att Kalmarunionen bildades 1397. Tanken var att Danmark, Norge och Sverige skulle skapa en stormakt som kunde konkurrera med till exempel handelsunionen Hansan. Kalmarunionen brakade förstås samman, som alla imperieprojekt genom historien har gjort hittills.
I filmen skriker Kristian II att han inte tänker låta sig berövas kungariket ”by some fucking Swedish peasants”. Men det var ju precis vad som hände. Bönderna gjorde uppror. Kanske inte så mycket för att några adelsmän hade blivit av med huvudena på ett torg i Stockholm. Utan av samma anledning som de plockade fram armborsten under Engelbrektsupproret på 1430-talet, de ville inte att någon maktgalning i Köpenhamn skulle bestämma över dem.
Kristian II som nyss hade verkat oövervinnerlig störtades, Sverige lämnade unionen och Gustav Vasa blev kung.
Alla människor är inte intresserade av historia, men ganska många är det och efterfrågan är betydligt större än utbudet – inte minst nu när museer, skolbibliotek och folkbildningsorganisationer slaktas (av samma högerpolitiker som tjatar om svenskhet och kulturarv).
I det läget satsar ett stort kommersiellt filmbolag på 1500-talet. Det är faktiskt ganska hoppingivande. Det kunde gott göras actionfilmer om Dackefejden, rösträttsstrejken 1902 och Vasaskeppets förlisning – tänk Anastasios Soulis eller Valter Skarsgård som står i fören och skriker ”I’m the king of the world” som Leonardo DiCaprio i ”Titanic”, samtidigt som skeppet börjar kränga. Det kanske inte hade blivit världshistoriens bästa film, men bättre än inget.
