Filmen om Imperiet är mer än bara nostalgi
När ingen förstår vad sell-out betyder är bandets idealism fascinerande
Jag är som en urvriden trasa efter att ha sett ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” och behöver ha ett litet krig med mig själv för att reda ut varför jag reagerar så starkt på den. Jag som inte identifierar mig som fjompig fangirl och är för yrkesstolt för att bli knäsvag av gamla klipp på en svettig Thåström. Det ligger inte heller för mig att gå upp i brygga av nostalgi över min barndoms 1980-tal.
Däremot är och förblir jag en gammal punk- och rockunge som fostrats hårt av musik med integritet och starka ideal. Ebba Grön var mina dagisidoler och när Imperiet uppstod ur askan efter Ebba och Rymdimperiet gick jag i lågstadiet. Och när vodkan gjort oss vackra under mina första högstadiefyllor – bland höghus, låghus och dårhus – skrålade vi självklart ikapp till Imperiet. Så det är ju min, och många andras, musikaliska uppväxt som passerar revy här. Mina känslosträngar därmed vidöppna att spela på.
Men Balsam Hellströms välproducerade dokumentär är verkligen mycket mer än nostalgimys för Imperietfansen och bjuder inte alls bara bitterljuva musikminnen.
Först och främst ska lilla hatten av för dokumentärmakaren som lyckats få de forna bandmedlemmarna att öppna sig så pass att gamla sår kan vädras. För när det begav sig var ju dessa herrar kända som rätt bängliga intervjuobjekt.
Dessutom har Hellström stenkoll på både arkivmaterial och låtar.
Nu är musiken såklart alltid viktig i banddokumentärer, men här spelar ljudläggningen långt mer än andrafiolen när den klipps in som träffsäkra pusselbitar i historien om Imperiets uppgång och fall.
Man kan inte annat än nördnjuta av hur ”Blå himlen blues” pulsar igång filmen i takt med ett blinkande neonskyltshjärta, samtidigt som gamla och nya klipp från Rågsved mixas med bilder från deras besök i Nicaragua. Likaså hur ”Jag är en idiot” speglar Thåströms ånger över misstaget att kicka saxofonisten Per Hägglund.
Otroligt snyggt och effektivt trummar sen ”Dum dum dollar djungel” upp historien om när Imperiet skulle erövra USA efter att just ha spelat i Nicaragua, där de också besökt krigsfronten och ett fältsjukhus. Olof Palme hade hjälpt dem att komma dit – samt till Mexico och Kuba. Och nyheten om mordet på Sveavägen nådde bandet på den turnén.
Så, det är inte bara Imperiets politiska patos som gör att detta också blir en politisk historia. Bandets korta livstid (1983–1988) sammanfaller ju med en politisk, kulturell och samhälleligt viktig förändring, vilket reflekteras fint i filmen. På många vis ger den också ganska mycket bakgrundsfärg till tiden vi lever i nu.
Det blir symptomatiskt att Imperietfilmen får premiär samtidigt som en liten kulturdebatt just har fått det antika begreppet ”sellout” att återinföras i det allmänna vokabuläret. Även om nu inte dagens ungdom verkar ha riktig koll på vad det egentligen betyder.
För lika irriterad som jag är på att dagens kulturklimat blivit så äckligt kommersialiserat, lika roligt har jag åt hur filmen påminner om att det fanns en tid då ”man var en sellout vad man än gjorde”. Att ha en synt med i bandet var inte äkta, det var sellout. ”Jaha ska ni göra en LP? Jävla sellouts!” kunde det heta, säger Thåström.
Man förstår att pengar var och förblev ett problem. Å ena sidan det obekväma, att det betraktades som dålig stil att ens ta betalt för spelningar, och den politiska övertygelsen om kapitalets ondska (klipp till ”Guld och döda skogar”). Å andra sidan hur de, precis som så många andra unga rockband, blåstes på royalties av såna som hade mer koll och färre skrupler och utnyttjade deras idealism.
Men jävlar vad stark den var.
Ett tidningsklipp flimrar förbi med rubriken ”Bort med reklamen – annars spelar vi inte”. Det handlade om hur Imperiet riskerade att göra sig skyldiga till kontraktsbrott för att de vägrade att genomföra sin inbokade spelning på Skeppsholmsfestivalen om inte arrangörerna vände bort reklamtavlorna så publiken slapp kommersiella budskap när de spelade.
Det är här ”Ett hjärta är alltid rött” får denna gamla punktant att bli så rörd och känna sig så sedd. Samtidigt som en oro gnager för att de som växer upp i vår hyperkommersialiserade influencerepok och är uppfödda på sponsrade, digitala dopaminflingor aldrig nånsin kommer att kunna fatta sånt som skammen att hamna på Svensktoppen. Eller hur de rättrogna fansen betraktade det som ”inställsamt” av Imperiet att tolka Bellmans ”Märk hur vår skugga”.
Sett så här i backspegeln kan man förstås fnissa åt den ortodoxa punk- och rockvärldens kategoriska dömande och över hur extrema de antikommersialistiska kraven en gång varit på musik, konst och kultur som ville betraktas som ”true”.
Men som världen ser ut nu får man ju å andra sidan vara glad för musiker, konstnärer och politiker som har några ideal kvar alls.
”Ett hjärta är alltid rött” blir därför en vacker hälsning från förr, med en påminnelse om att konst och musik som skapas ur andra drivkrafter än pengar och kändiskåthet ofta håller i längden. För det gör ju många Imperietlåtar bevisligen ännu. På gott och ont, kanske ska tilläggas. Apropå frågan i deras odödliga Hoola Bandoola-cover: ”Är det verkligen fred vi vill ha?”
