Ska demonstrationer mot Erdoğan tillåtas?
Det är en skandal hur Sverige bugar för sultanen i Ankara
Under valnatten den 28 maj skränade president Erdoğan ut sitt förakt mot sin främste rival: den fängslade demokraten Selahattin Demirtaş, också kallad Selo. Europadomstolen har krävt hans frigivning. Länge engagerade sig också svenska socialdemokrater för Demirtaş.
Erdoğan anklagade från sin balkong Selo för terrorism och mord och lovade att han aldrig ska frisläppas.
Åhörarna svarade sin härskare: ”Avrätta Selo.”
I går den 1 juni inledde Turkiets statsapparat nedmonteringen av åtta oberoende tv-kanaler. De anklagas för att bekämpa nationens sanna intressen.
Svenska politiker och dessvärre majoriteten av medierna föreställde sig att de turkiska valen i maj handlade om svenskt medlemskap i Nato. Knappast någon fråga var likgiltigare. Valet gällde demokratin, möjligheten att hejda sönderfallet och enmansväldet.
Västvärlden vägrar se hotet mot demokratin. Västledare gratulerar i stället Erdoğan. Det gör också Putin, den turkiske presidentens förtrogne och Qatars ledare, Erdoğans betydelsefulla finansiärer.
Den svenske statsministern anser att vårt lands säkerhet sammanfaller med Turkiets. Hans formulering om de två ländernas allians är direkt obehaglig: ”Vår gemensamma säkerhet är en framtida prioritet.” Kristersson rekommenderar alltså Sverige att gå i Putinvännens ledband och dessutom göra denna förnedrande underkastelse till ledstjärna för vår säkerhetspolitik.
Turkiets krig i Libyen, Azerbajdzjan, flera afrikanska länder, i Mellanöstern skulle enligt den svenske regeringschefens definition gynna svensk säkerhet. De turkiska terrorbombningarna i de självstyrande kurdiska områdena skulle på samma vis tolkas som fredsprojekt och den turkiska milisens och SADAT-gruppens (en kopia av ryska Wagner-gruppen) våld och övergrepp som insatser för vår demokrati.
Svenska politiker, från regeringen till socialdemokratins ledning, beskriver Turkiet som en demokrati. Turkiet styrs auktoritärt från domstolssystemet till politiken och medierna.
Statsledningen använder metoder som påminner om statsterrorism: fängslande av politiska motståndare, våldsamt förtryck mot minoriteter, mordiska aktioner av turkiska säkerhetsagenter i en rad europeiska länder, systematiskt spioneri och angiveri. Turkiet har periodvis samarbetat nära med terrorister i IS och försett dessa med vapen.
Det mäktiga sunnimuslimska ledarskiktet i landet kontrollerar tusentals moskéer i Europa, dessutom skolor och kulturorganisationer.
Den svenske utrikesministern vill vara lojal med det systemet. Sverige ska kartlägga alla dem som Erdoğan definierar som terrorister. De ska utvisas efter begäran av den turkiska säkerhetstjänsten MIT som ger sina rekommendationer och ställer sina krav till Säpo.
Mot den bakgrunden måste frågor ställas: ska det vara tillåtet att organisera sig i rörelser som bekämpar Erdoğans diktatur? Ska demonstrationer mot den nye sultanen tillåtas?
Utrikesministern använder en mycket böjlig formulering om demonstrationsrätten: ”Allt som är tillåtet är inte lämpligt.” Så talade den antidemokratiska högern i Sverige under tidigt 1900-tal.
Vem ska nu avgöra lämpligheten av opinionsyttringar? Bestäms svaret den här gången av behovet av nära och vänskapliga relationer till Erdoğan-regeringen eller någon annan maktapparat?
Frågan kan bli akut: Aktivister som Rojavakommittéerna, solidariska med det kurdiska självstyrets landområden, protesterar regelbundet mot Erdoğan-förtrycket. I helgen planeras nya manifestationer. Kommer dessa att tillåtas? Blir de övervakade och infiltrerade? Riskerar demonstranterna att gripas?
Svenska banker har redan dragit in kommittéernas konton.
Frågan om de svenska relationerna till Turkiet gäller alltså såväl ansvaret för demokrati som yttrande- och demonstrationsrätt.
