Fler män som hatar kvinnor
Kristofer Folkhammar läser en misslyckad succédeckare
Jag kommer inte ifrån att det som Sanningen om fallet Harry Quebert avslöjar handlar om mig själv. Det är inte särskilt hisnande: Sanningen om den här litteraturkritikern är tydligen att jag förväntar mig något av en bok som fått det franska Goncourtpriset.
Att jag tydligen tänker att en bok som fått jättemånga läsare ska vara intressant att tänka på som populärt fenomen. Att jag när jag bläddrade i höstens bokkatalog tydligen tänkte ”åh, vad kul att få sätta sig in i en sådan boksuccé”, och därför bad redaktionen särskilt om att få recensera schweiziske Joël Dickers andra roman.
Sanningen om fallet Harry Quebert lär mig dessa saker den hårda vägen.
För det här var ingen kul vecka på jobbet.
Boken handlar om den nyutslagna litterära superstjärnan Marcus Goldman. Hans kramp inför att skriva en uppföljare till sin pangdebut som gjort honom rik och berömd, sammanfaller med att ett kvinnolik hittas i hans mentor Harry Queberts trädgård.
Det är kvarlevorna av Nola Kellergren, som försvann under mystiska omständigheter 33 år tidigare. Det ska visa sig att Quebert hade ett förhållande med den då 15-åriga Nola. Och att hans största succé som författare är baserad på relationen med henne. Liket är begravt tillsammans med ett originalmanus till den boken (sic!).
Några formgrepp signalerar inledningsvis att detta ska bli något smart. Att skriva Sanningen om fallet Harry Quebert blir Marcus Goldman chans att ta sig ur skrivkrampen och svara mot sin penninghungriga förläggares förväntningar. Alltså får vi följa när historien skrivs, hur händelser blir berättelser, och hur olika lojaliteter och begär infrias och offras.
I och med denna metanivå sitter jag hela tiden och väntar (åtminstone under de 400 första sidorna) på att detta klyschorama av plattityda sentenser om författande (”att skriva eller boxas, det är ingen större skillnad”, ”Att skriva betyder att man förmår känna mer intensivt än andra och sedan kan skildra det”) och slappa, glappande spänningskonstruktioner ska bli genomlyst.
Att Dicker ska avslöja något om själva kriminalgenrens mekanismer. Varför jag och miljoner andra måste få veta hur det går i böckerna och tv-serierna. Och vilka slitna motiv och smidiga narrativ vi sväljer för att få den där kicken av att förfasas, misstänka, förledas och slutligen lätt orgiastiskt pusta ut när mördaren i alla fall visade sig vara någon annan än vi själva.
Men den här boken blir inte kritisk. Det är inte ens bra krimlitt. De berättartekniska specialeffekterna är ytligt flaxande. Det metanivån tillför utöver att det är skönt att typografin skiftar några gånger i en skittjock och astråkig bok är någon sorts mysighet. Putter. Och ett intensifierande av den manliga blicken som hatar kvinnor.
För kring den döda barnkvinnokroppen bubblar de manliga heterofantasierna vilt. Änglalik musa! Manipulativ slyna! Vettlös galning! Allt för att möjliggöra maskulint hjältemod, konstnärlig inspiration och sexuell upphetsning.
En sak som slår mig i dessa porträtt av döda kvinnor som är så vanliga, i det närmaste neutrala inslag i populärkulturen, är hur de så ofta är helt överjordiskt mångförslagna.
Är det inte fascinerande hur mycket de hinner med? Hur dessa ljuvt, bortvända kvinnor, som på alla vis behöver män för att vara i världen och för att få sanningen om sina dödar avklädda, alltid lyckades fixa och ordna med så mycket när de var i livet? Hur de hann upprätta relationer med så många, att de orkade angå alla och hålla sig så fräscha, trots sitt elände.
Min favorit är Laura Palmer i Twin Peaks. Helvete vad många extrajobb den tjejen hann med. Trots multipla pojkvänner, analyssessioner och trubbel med knark.
Ganska kompetenta karaktärer med andra ord. Och ändå lyckas de aldrig hålla sig vid liv.
