Klickmonstret
Magnus Edlund: Boken om mediekrisen är själv ett offer för slapp journalistik
Det dröjer inte många sidor innan misstanken uppstår att Ulrika Kärnborg och hennes förläggare inte varit helt överens om vad reportageboken Klickokratin – mediekrisens första offer är sanningen ska handla om. Kärnborg tycks nämligen ointresserad av att bevisa att det finns en klickokrati eller förklara vilka sanningar det är som offrats.
I stället består större delen av texten av att författaren försöker slå fast att det pågår en mediekris. Ett faktum som alla lagda att öppna denna bok redan lär vara övertygade om.
Kärnborg inleder med att konstatera att journalister inte gärna skriver om mediekrisen, för att sedan ägna resten av boken åt att citera journalister som skrivit om mediekrisen. En snabb sökning på Google News avslöjar ett åttiotal artiklar, ledare och krönikor i svensk press som specifikt nämner ordet ”mediekris” bara det senaste året. Åtskilligt ytterligare artiklar behandlar ämnet.
För er som inte dagligen läser relevant branschpress kommer här en snabbkurs i ovan nämnda kris: Eftersom nyheter sedan ett par decennier tillbaka publiceras gratis på internet så har försäljningen av papperstidningar minskat dramatiskt. Jättedramatiskt. Jättejättedramatiskt.
Samtidigt är det svårt att tjäna pengar på journalistik online – läsarna är ovilliga att betala för saker de blivit vana att få gratis, och en annonsplats på webben kostar bara en bråkdel av en på papper.
Krisen uppstår alltså när det gamla sättet för mediebolag att tjäna pengar (sälja tidningar) knappt fungerar längre, samtidigt som det nya sättet att sprida nyheter (internet) inte genererar tillräckliga intäkter.
Resultat: Journalister sägs upp och tidningar läggs ner, vilket i förlängningen kan ha negativa effekter på demokratin.
Så långt är Kärnborg med på banan.
I övrigt är hennes bok dock en makalös uppvisning i slapp journalistik.
Det är märkligt nog inte de oförklarliga faktafelen som stör mest. Många av dem rättas i en errata från förlaget, bland annat att Lajkat.se drivs av Expressen (rätt är Aftonbladet) och att författaren Magnus William-Olsson vunnit Augustpriset (han nominerades), medan andra förblir okorrigerade. Att Britney Spears gjort abort är till exempel ett obekräftat rykte från mitten av 00-talet, men som Kärnborg i förbifarten återger som en sanning.
Men nej, det är inte faktamissarna som är svagheten här. Inte heller den skugga de slänger över resten av texten. De är bara de tydligaste symtomen på den lathet som genomsyrar hela boken.
I ett kapitel får Blank Spot Projects initiativtagare Nils Resare spekulera i vad cheferna på Bonniers nya nätsatsning Kit har för ambitioner. Vore det inte enklare att bara ringa en av dessa chefer och fråga?
I ett annat kapitel undrar Kärnborg om SvD Kulturs försök med att låta läsarna välja vilka böcker som ska recenseras ”är ett sätt att möta den medelålders aktiviteten på Facebook eller Twitter, eller ett steg mot total nedmontering av den litterära institutionen?” Hon besvarar sin egen fråga med ”Ingen vet”. Jo, rimligen borde väl någon på SvD Kultur kunna berätta lite om hur de resonerat?
På ett tredje ställe berättas att Magnus William-Olsson ”någonstans har läst” att det sedan 1970 getts ut fler diktsamlingar än under alla år dessförinnan. ”Någonstans”? Är det för mycket begärt av Kärnborg, i en bok som förfasar sig över den moderna journalistikens förfall, att leta upp en källa?
”Klickokratin” saknar riktning och linje, intervjupersonerna tycks valda på måfå och får prata lite om vad de vill, och Kärnborg verkar mer intresserad av att berätta om hur allt var bättre förr än att analysera hur läget ser ut i dag.
Det är anmärkningsvärt att ingen som jobbar med den klickjournalistik som författaren så hårt kritiserar får uttala sig. Kvällstidningarnas och viralsajternas chefer lyser med sin frånvaro, liksom i princip alla personer med makt över mediernas utveckling. Intervjun med kulturminister Alice Bah Kuhnke framstår mest som ett alibi.
Blandat med lite slentrianmässigt tabloidförakt och grundlösa spekulationer (”Mardrömmen är om våra barn [...] helt slutar läsa. Vad händer då? Och vad är det för samhälle vi får?”) blir slutresultatet fullständigt intetsägande. Vad består titelns klickokrati av? Hur fungerar den? Vilka tjänar på den? Frågorna ställs inte ens.
Svar hade behövts. Mediekrisen är ett faktum, och dess konsekvenser måste diskuteras. Kvartalskapitalismens åverkan på journalistiska principer och arbetsmetoder är inget som kan avfärdas med ett ”ingen vet”.
Jakten på klick har redan skapat ett i det närmaste imbecillt medieklimat där allt är tillåtet så länge det blir viralt, och där allt färre journalister förväntas skapa allt fler texter, poddar och tv-klipp på allt kortare tid.
Självklart får det konsekvenser. Självklart blir kvaliteten sämre, faktafelen fler, källkritiken vinglig och analyserna slafsiga.
Tyvärr är Klickokratin – mediekrisens första offer är sanningen själv ett offer för den nya medielogiken, och ett exempel på allt det författaren kritiserar: Sensationella lockrubriker, dålig research, slarv och felaktigheter.
