Det måste bli enklare för akademiledamöter att lämna sina stolar
Det har förslagits att Svenska Akademiens ledamöter ska sitta på tidsbegränsade mandat, likt landshövdingar. Det är en riktigt dålig idé.
Svenska Akademien, det är i alla fall så jag föreställer mig den, är ett ständigt pågående samtal. En långsam, organisk tankeprocess där man förhoppningsvis vågar tänka högt, då man vet att man inte är utbytbar. Eftersom man ska skava mot varandra i decennier tvingas man lära känna varandra, kompromissa och vänta på sin tur. Som
i ett fungerande äktenskap, det är en tjusning med det.
Tidsbegränsade mandat präglas alltid av att ledamöterna har en agenda som de vill driva igenom på den korta tid de har till förfogande. Det leder gärna till politik och rävspel.
Evighetsuppdrag, å andra sidan, kan leda till vänskapskorruption. Det är det vi bevittnar nu.
Jag har svårt att känna skadeglädje över det här sammanbrottet. Akademien fyller en viktig funktion, den måste därför fungera. Men jag förundras över att Katarina Frostenson hellre låter Akademien falla samman, än själv avgår. Och jag blir förbannad över att Akademien består av så pass många ynkryggar, att hon överlever en omröstning om uteslutning. Och att de tycker att det är i sin ordning att de gett Frostenson en massa pengar för en ljusskygg verksamhet som en oberoende advokatfirma anser borde polisanmälas.
Och jag grubblar över att det är de kvinnliga ledarmötena som väljer att stanna kvar. Jag vill inte tro att det skulle handla om att de knutit sin identitet och sitt intellektuella självförtroende till börshuset i Gamla stan. Att de är så imponerade av sig själva att de tillhör de aderton, eller mer nogräknat de tredderton, att de dagtingar med sin integritet. Måtte det vara för att de, som Sara Danius säger om sin egen framtid, vill ta ansvar.
Att göra om stadgarna är inte helt enkelt, men Sara Danius önskan att man ska kunna lämna Akademien är utmärkt och något helt annat än ett tidsbegränsat uppdrag. Det händer mycket i en människas liv, att för alltid vara uppbunden till en institution är att begära alldeles för mycket. Förhoppningsvis händer det också mycket i huvudet på en intellektuell. Plötsligt kanske man inte står ut med kretinerna. Det var det som hände Kerstin Ekman, sedan 1989 gapar hennes stol tom till ingen nytta.
Det är lättare för kungen att avsäga sig tronen och därmed ansvaret som Svenska Akademiens beskyddare, än det är för en akademiledamot att lämna sin stol. Det här måste statschefen och den ständige sekreteraren försöka göra någonting åt nästa gång de ses.
