Nobelcentret – symbol för maktens dominans
Ulrika Stahre om en byggnad som gärna kunde lämna centrala Stockholm
Knappt hade Slussens cykelvägar ritats om och protestplakaten torkat förrän nästa strid om stadsrummet kom upp: Nobelcentret på Blasieholmen. Planerna har legat och guppat ett tag, tävling har genomförts, en guldlåda signerad David Chipperfield har vunnit.
I går, 25 april, godkändes också detaljplanen av en majoritet i kommunfullmäktige: S, M och C ställer sig på den riv- och bygglada sidan medan V, KD, L, Fi, MP och SD av olika skäl vill bevara, bygga någon annan stans, bygga annorlunda.
Det är lätt att göra sig lite lustig över de herrar och damer från de övre klasserna som gjort sin stämma hörd på senare tid. Utsikten från Strandvägen är förstörd, men vem bryr sig om det? Å andra sidan: att protestera mot nya byggen är per definition inte alltid fel eller alltid rätt. Ett Nobelcenter verkar inte efterfrågat av någon egentligen och är just nu bara en symbolbyggnad. Dess plats i stadsrummet är dominant, vilket hör samman med dess funktion. Den ska bära inte bara Nobel utan faktiskt nationen eftersom Nobelpriset är så tätt sammanvävt med Sverige.
Skisserna talar också dominansens språk. Prisutdelning på översta våningen bjuder på fri sikt åt alla håll, och ett snöfall som mjukt lägger sig på Stockholms tak. Exotistiskt, javisst. Och innerstadscentrerat. Maktens och härlighetens plats är av hävd den centrala staden. En protest mot ett sådant faktum skulle vara intressantare än de gamla vanliga not in my backyard-reaktionerna.
