När bögpappan mötte kvargmannen
Mannen får beröm för normal omsorg men ifrågasätts som primär vårdnadshavare
Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?
Folkets park i Malmö är grått som sin tröttaste stadsduva och jag knuffar på en gunga. Det är något drygt år innan vi ska stänga in oss i pandemilivet och min dotter är lite mer än två. En livlig historia. Inte vild direkt men intensiv, framåt, vill otåligt ta sig an världen. Men här blir hon lugn. I det pendlande suset.
Det hugger i min rygg. För ett par veckor sedan konstaterade en sjukgymnast att jag led av diskbråck. Tre gånger i timmen ska jag ner på marken och sträcka ut ryggen, för att pressa smärtan uppåt och bort.
Ett bra tag konkurrerade jag med amningen, och så har det fortsatt som så, att jag aldrig säger nej till att bära henne. Jag är fumlig i köket, sömnbristen gör mig irriterad. Men jag kan vara den som alltid orkar bära mest.
Och nu har något överrörligt i min ländrygg fått diskarna att gnissla.
Som vanligt i parken träffar vi bekanta. Vänner och vänners vänner som liksom vi använder presenten Folkets park som vardagsrum. Hon börjar få relationer. Känner igen sina kompisar och springer efter dem. Ropar på dem, de styr upp häng tillsammans i dungarna och i de små husen. Sedan bearbetar hon vad som hänt när vi kommer hem.
Jag har flera gånger försökt valla min dotter i riktning mot hans barn men de har iggat varandra
Jag har också fått nya bekanta. Mest mammor. Några pappor också. Queera föräldrar har förekommit ett par gånger, men jag är alltid enda bögen. Det är inget jag går och tänker på. Men när jag vid ett tillfälle fick syn på en mörk mustasch i sandlådan som jag tyckte att jag kände igen från apparna blev jag rejält uppspelt. Märkligt lycklig. Jag har flera gånger försökt valla min dotter i riktning mot hans barn men de har iggat varandra. Jag har själv sökt mustaschens blick men han verkar inte känna igen mig.
En av mina nya mammabekanta frågar:
– Hur ofta är hon hos dig nu?
– Vad fan tror du? Svarar jag inte. Redovisar i stället hur jag och min medförälder organiserar vår vardag, föräldraprojektet. Jo, faktiskt, hon har varit lika mycket hos oss båda hela tiden. Vi flyttade ihop under spädbarnsåret, och sedan har vi delat på det. Vi bor ju så nära. Och den mammabekanta behöver inte ställa följdfrågor. Pjoskigt kvittrar jag att vi gillar ju verkligen att umgås allihop, inte bara födelsedagar och jul. Kanske bjuder jag till och med på konfekten hur mycket jag tycker om mitt barns morföräldrar.
Allt detta goda är sant. Men varför är jag så ihärdig att berätta?
Det är vid denna tid fortfarande så skört. Jag laddar hela tiden för att bli granskad och ifrågasatt som bögpappa. Att någon ska läsa in något i vad som helst som utspelar sig mellan mig och barnet. Meta-ångest på oron hur min nervositet påverkar henne.
Du får emellanåt obegripligt stor cred för att utföra totalt normala omsorgsgester. Samtidigt som du i grunden är ifrågasatt som primär vårdnadshavare
Jag torkar av hennes näsa i gungan. Solskrutten i grådiset.
– Men åh, vilken fin pappa du är! säger samma mammabekanta.
– Skilj dig. Svarar jag inte. Ler i stället lite generat.
Antingen är hennes man riktigt värdelös. Eller så tycker hon verkligen att hon behöver uppmuntra mig, sträcka sig ut genom heterosexualitetens mjölkstinna fönsterluckor och stötta mig, trösta mig, det går ju bra det där! Vad fint!
Eller så sammanfattar hon bara föreställningen ”Pappa, Sverige” en bit in på det tredje millenniet. Delad föräldraledighet eller ej: Du får emellanåt obegripligt stor cred för att utföra totalt normala omsorgsgester. Samtidigt som du i grunden är ifrågasatt som primär vårdnadshavare.
Det blir mammahelg och jag pustar ut. Men saknar tyngden i famnen. Jag slappnar av. Men det är tomt utan den där rösten som ber mig om grejer, vill visa mig saker.
Kvällarna ger hösten mer karaktär. Svärta i gränder och buskage. Gatlyktorna är Sherlock Holmeskt dramatiska när jag går ner för Norra Parkgatan till Ica. Jag har inte planerat något för helgen, även fast jag längtat efter väninnorna. Sagt att jag är trött. Vilket är sant. Men jag ska ju passa på nu. Pappa på grönbete. Killar på appen. Den blippar. Som den gör när man inte är online så ofta. Några gamla vanliga, några tillresta, någon söt och någon med sin katt. Iscensatta försök att bryta sig ut ur ensamhetens teknologi.
Men det är när jag tittar upp som jag först ser honom. I det frätande mataffärsljuset. I gången mellan det veganska mejeriet och oliverna: Kvargmannen. Fulländad. Med sin halvfyllda korg i handen, inte i armvecket eller rullande bakom sig.
Det är naturligtvis inte första gången jag ser en kvargman. Men han är ganska ovanlig här på Spök-Ica, Malmös billigaste enligt PRO. Jag ser honom däremot nästan alltid om jag hamnar på Hemköp vid Triangeln sent på kvällen. Då har han sportiga kläder och kommer från gymmet.
Det är inte de som desperat bunkrar kvarg, och som på sin höjd kröner sin kvargfyllda kundkorg med en burk tonfisk i vatten, som är de verkliga kvargmännen. Nej, den reella kvargmannen är liksom i sig själv kvargen, den syrliga och proteinrika, och behöver därför bara köpa en liten burk. Den kan till och med vara smaksatt.
Hans sportighet är en sorts naturkraft. Han är inte någon uppumpad tunnis eller nedbantad tjockis. Hans muskulösa smidighet är en given del av hans historia. Sporten och träningen finns lika deterministiskt i hans DNA som hans signalement. Han har aldrig färgat håret. Är sällan tatuerad eller piercad.
Till skillnad från Freuds berömda patient är han helt enkelt avspänd. Neuros: noll
Kvargmannen har ofta men inte alltid högskoleutbildning. Han har en ordentlig anställning i en bransch med bra avtal. Han sköter sitt jobb väl men det är inte en avgörande stor del av hans identitet. Han är propert men inte exklusivt klädd. Han har ofta flyttat. Ibland över nationsgränser. Han tycker det är skönt att inte bo där hans familj bor, men han reser hem och hälsar på vid vissa högtider och på sommaren. Han bråkar inte med dem. Kvargmannen gillar läget.
Och även om han inte alltid kommit ut för sin familj eller på jobbet säger han att det inte är någon stor grej att vara bög. Han råkar bara vara en kille som gillar killar. Han är dock inte någon livrädd, femininitetsföraktande masc-4-masc-bög. Han har inte det koleriska och dömande draget som en del osäkra bögar drar på sig. Han har bara inte så mycket åsikter om saker. Han är bara inte så intresserad av pride, politik eller RuPauls Dragrace. Han är begåvad med den enastående egenskapen att inte bry sig så mycket. Till skillnad från Freuds berömda patient är han helt enkelt avspänd. Neuros: noll.
Han är fantastisk att ha sex med. Lite fåordig, kanske, men tydlig med vad han gillar och inte. Han kan sina grejer. Oklanderlig intimhygien. Inga konstigheter efteråt. Ser varken löjlig eller ansträngd ut i de märkeskalsonger han många gånger bär. De har designats för att sitta på honom.
Mycket med kvargmannen talar om ensamhet. En stark men på inga vis aggressiv ensamhetsmaskulinitet. Han lyssnar inte på Ulf Lundell, men hans ensamhet är frihet. Ett glänsande system av självvalda rutiner som genomförs och behov som tillfredsställs. I staden.
Han är aktiv men lugn.
Han är både en robot och fri.
Och han är oerhört vacker i ljuset på Spök-Ica.
Senare på kvällen får vi kontakt på appen. Han kommer över.
– Coolt att du har en unge, säger han och nickar in mot min dotters nedsläckta rum.
I vardagsrummet som också är mitt sovrum stryker jag honom över nacken. De tända smålamporna och det svarta mörkret ute får vårt möte att kännas som en hemlig skatt.
Han lutar sig in i min famn. Suckar till. Som en överlämning. Och det är då jag förstår. Hur den obrytt glänsande kvargmannen också söker något hos mig. Något wholesome. Något som andas mindre frihet, men som just därför har chans att manifestera en annan kraft: Ställa sig i tjänst. Hålla ut pålitligt. Sträva på i åtagandet.
Vi håller om varandra.
– Du verkar så stark, viskar han.
Jag lyfter honom. Vi svävar i lägenhetens dämpade lördagsljus. Det är energi i det här mötet. Och precis när jag känner hur hans obegripligt muskulösa lår kniper till om mina höfter, och precis när tanken att vi är de ensamma bögarnas yin-o-yang drar genom skallen, då hör jag knäcket. Följt av den ilande smärtan. Ryggen. Kaputt. Tillbaka på noll i sjukgymnastrehabiliteringen.
När han har gått kollar jag Dragrace. Messar med en väninna. Livet är i sitt trygga spill. Småtrist och slappt.
Mama Ru ger många gånger de bästa livsråden. ”You forgive for your sake, not for his.” Och: ”You're addicted to anxiety.”
Men på en punkt har hon fel. Hennes återkommande slagord: ”If you can't love yourself how in the hell are you gonna love somebody else” – stämmer helt enkelt inte. Det går utmärkt att leva med självförakt men ändå älska. Att påstå något annat borde anses som definitionen av att sparka på någon som ligger ner.
Det går utmärkt att bli till genom omsorgen om någon annan. Omsorgen är en behållare för saker som skramlar i en: noja, komplex och allmän oälsklighet. Något annat är större. Det behöver inte vara självutplånande. Och jag är säker på att det inte behöver vara ett barn.
