Åsa Linderborg: Kuba förtjänar ett annat öde
Kuba präglas av våld, skriver det borgerliga kommentariatet om Fidel Castros bortgång.
Nog är Kuba en diktatur och i sådana stater finns alltid repressionen närvarande. Men är det verkligen våld som präglar Kuba?
Kuba är ett distinkt exempel på de vattentäta skotten mellan de olika artiklarna i FN-stadgans deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den räknar inte bara upp yttrandefrihet och andra demokratiska rättigheter, av vilka kubanerna har mycket få eller inga alls. Lika viktiga är de sociala rättigheterna, av vilka kubanerna har ovanligt mycket.
Medellivslängden är högre på Kuba (79 år) än i USA (78 år).
På senare år har vi sett hur orkaner slår olika mot Kuba och Haiti; det ena landet reser sig, det andra slås ut. Allt handlar om graden av sociala rättigheter.
Kuba och Haiti är exempel som lockar fram högerns selektiva systemkritik. Missförhållandena på Kuba, som man inte ska förnekas, anses bero på kommunismen. Missförhållandena på Haiti, som är mycket värre, anses inte bero på kapitalismen. En rimlig analys skulle säga att det ekonomiska systemet och det politiska styret i respektive land är ansvariga för utvecklingen, men det är aldrig så skulden fördelas.
För USA fanns det inget demokratiskt problem på Kuba före Castro, tvärtom, Batista var bara en av alla militärdiktatorer som Vita huset höll under armarna. Efter revolutionen 1959 blev Kuba en fix idé. Den besattheten har inget med demokratiskt nit att göra. Castro har varit avskydd inte på grund av att han varit auktoritär och våldsam, utan för att han burit hand på privategendomen.
I själva verket har diktaturen på Kuba varit relativt mild, särskilt jämfört med de väststödda skräckregimerna i Kubas närhet – Haiti, Dominikanska republiken, El Salvador, Guatemala, Nicaragua. Eller Honduras, där den demokratiskt valda regeringen med USA:s goda minne störtades för några år sedan. Det är sällan man hör Kubas kritiker prata om de här länderna.
Hur ska man då förstå USA:s monumentala fientlighet till Kuba?
Nyckelpunkten har just att göra med de sociala rättigheterna. Till skillnad från många andra av USA:s fiender och intressesfärer har Kuba inga naturrikedomar att lägga beslag på, sockret kan man hitta på andra ställen. Vad Kuba har är sociala rättigheter, vilket gjort den kubanska revolutionen attraktiv för andra latinamerikaner. Det goda exemplets hot har framkallat rädslan för en dominoeffekt och jänkarna har agerat därefter.
Är det verkligen våld vi ska prata om, så är ju Kuba i högsta grad ett offer i form av utländsk invasion, kuppförsök, attentat och allehanda sabotage. Castro har utsatts för så många amerikanska mordförsök och så fantasifulla, att man bara sett något liknande i serietidningsformat.
För att inte tala om blockaden.
USA:s blockad mot Kuba, vilken man tvingat alla sina allierade att ställa upp på, har varit förödande. Castro var inte kommunist när han ledde revolutionen 1959, men USA tvingade honom i famnen på Chrusjtjov. Alla avarter i Sovjetunionen överfördes till Kuba såsom personkult, enpartisystem och jakt på dissidenter.
Under kalla kriget kunde USA med något slags trovärdighet säga att USA var tvungna att tvåla till Castro, eftersom det cigarrökande skägget var ombud för ryssarna. Det kunde de inte längre gärna säga efter Sovjets kollaps, men i stället för att häva blockaden skärpte man den. Syftet var med andra ord inte geopolitiskt utan ideologiskt och ekonomiskt, man skulle strypa en alternativ samhällsmodell som på 90-talet höll på att sprida sig runt om i Latinamerika.
En av Obamas förtjänster var att han modifierade den blockaden, kanske för att han insåg att den fick kubanerna att sluta upp bakom regimen – hotet mot Kuba har varit reellt dag efter dag efter dag. I förhandlingarna låg Kubas politiska fångar i den ena vågskålen, 110 stycken enligt BBC, varav Obama krävde amnesti för 53.
Det är många som jublar över Castros död och det kan man inte säga så mycket om. Man kan heller inte uppröras över dem som är ledsna. I ett halvsekel har Castro varit en symbol för förtryckta runt om världen. Kuba har varit en progressiv förebild som uppmuntrat och stött uppror mot imperialistiska och reaktionära krafter. Ett exempel är Sydafrika.
När apartheidregimens fall firades, placerades Fidel Castro på första bänkraden och USA flera rader längre bak (läs: i skamvrån). USA, som ville att alla skulle glömma bort att de hade stöttat rasiststyret ända in i kaklet, blev galet förbannade men ANC stod på sig. I sitt tal sade Nelson Mandela, att vi glömmer inte vilka som alltid har kämpar för vår frigörelse.
Visst är Kuba en diktatur, men även sådana förtjänar en nyanserad historieskrivning.
Egentligen är det en häpnadsväckande bedrift att en regim i en pyttestat har lyckas hålla sig kvar vid makten i 56 år trots USA:s bottenlösa aggressioner. Det vittnar om ett gediget folkligt stöd, vilket är för provocerande för många att erkänna.
Kubanerna är ett folk som aldrig har fått uppleva demokrati. Batista var långt repressivare än Castro, men det ursäktar inte hans förakt för demokratiska rättigheter. Det finns många och olika skäl att motarbeta den kubanska regimen.
Revolutionsregeringens första generation oppositionella var batistas som förlorat stora egendomar. Många exilkubaner i Miami är konservativa katoliker som bestrider de kulturradikala friheter som vänsterpolitiken förde med sig, så som abort. Många är desperata över privatekonomins stagnation och upprörs över partinomenklaturans förmåner. Många har varit och är ärligt kämpande humanister. De dollarstinna ser Kuba som en stängd skattkista.
Repressionen var större tidigare, helt enkelt för att regimen inte kan vara hur hård som helst mot en befolkning som är för ung för att minnas Batista och som inte kan leva på den bedagade revolutionens segerrusiga sötma. Kuba har stagnerat, folket vill vidare.
Vad man kan önska nu, är att Kuba utvecklas till en demokrati utan att låta de sociala rättigheterna offras på marknadsliberalismens altare. Det vore en tragedi om Havanna förvandlades till ett postrevolutionärt Disneyland för casinospelare. Kuba förtjänar ett annat öde än att bli en grisig bouppdelning där barnbarnen till de plantageägare som en gång flydde landet kommer för att återta marken och privilegierna.
