Den kinesiska censurens framfart
Klassisk tidning tvingas lägga ner
På våra breddgrader är vi vana vid att de unga är mest radikala, att de politiska ungdomsförbunden representerar de ”stora” partierna i deras mer kompromisslösa form.
Socialdemokratiska ungdomsförbundet har alltid stått till vänster om ”Sossarna”, medlemmarna i Moderaternas ungdomsförbund (MUF) har alltid varit mer ”moderata” än moderpartiet och Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU var mer ”svenska” än de fullvuxna Åkessönerna.
I Kina är det närmast det omvända som gäller. Visst, väldigt många politiska aktivister, bönder på landsbygden och arbetare vid de statliga fabrikerna är upproriska, stridsvilliga, och unga. Men en annan tradition är lika iögonfallande: Hur ett gammalt garde utkristalliserar sig från den kollektiva partimassan (KKP har 80 miljoner medlemmar) och bildar en radikal spjutspets riktad mot partiledningens envetna maktkonservatism.
Yanhuang Chunqiu, ett månadsmagasin med 200 000 prenumeranter, är ett uttryck för en sådan tradition.
De gamla politrukerna har lämnat fruktan bakom sig. Som värst väntar kanske husarrest för återstoden av livet, som för den gamle partisekreteraren Zhang Ziyang, när han vägrade finna sig i beslutet som ledde till Massakern på torget vid Den himmelska fridens port 1989.
Lika oeftergivliga är reformisterna som 1991 grundade månadstidskriften Yanhuang Chunqiu, som den senaste femårsperioden befunnit sig under oavbruten byråkratisk beskjutning från de politiska myndigheterna. Vad som har hänt är inte att de politiska myndigheterna har lagt ner tidskriften, utan att redaktionen och dess ledning beslutat att tills vidare avbryta utgivningen så länge den formella tillsynsmyndigheten framhärdar i utnämningen av ny publisher och redaktionschef.
Tidskriftens ledning har dessutom (21 juli) utsett två Peking-advokater för att stämma den myndighet som i brott mot en juridiskt bindande överenskommelse från december 2014 tillskansat sig makten över Yanhuan Chunqiu.
I det här fallet kan inte myndigheterna nöja sig med att ”bara” censurera, eftersom tidskriften för en majoritet av Kinas intellektuella och även för ledande partiideologer representerar politiskt och historiskt sanningssökande, till och med i Deng Xiapings anda. Under hela sin 25-åriga tillvaro har den publicerat essäer, minnesanteckningar och monografier som har inneburit alternativa (från partiversionen avvikande) redogörelser för avgörande skeden i Kinas 1900-talshistoria.
Tidskriften har lånat sitt namn från den krönika som Konfucius sägs ha redigerat för att kritisera sin tids härskare, vilket han som fungerande minister hade misslyckats med. I en tid där det nya Kina sprider sina Konfucius-institut över världen (också i Sverige), och i ett land där alla, inte minst presidenten själv, alluderar på det förflutna, blir det rätt mycket marigare att förbjuda en publikation som verkar i hans historiska anda.
