Han jämför sin pung med ett trasigt tält
Dave Attell, lika snuskig som hjärtskärande, är aktuell med ”Hot Cross Buns” på Netflix
Satirtidningen The Onion publicerade 2018 en artikel med rubriken Report: We don’t make any money if you don’t click the fucking link. De försökte adressera problemet att folk följer The Onion i sociala medier och skrockar åt rubrikerna, men inte klickar sig fram till artiklarna, vilket gör att inga annonsintäkter genereras.
Det är lätt att förstå frustrationen, men också läsarbeteendet.
Det räcker med Area mom convinced 30-year-old daughter would be married by now if she just brushed her hair more, tillsammans med en bild på en generisk 60-årig ”mamma”. Skämtet är färdigt. Brödtexten, som maler på om hur mamma Janet är övertygad om att dottern Meredith måste ta hand om sitt frissiga hår om hon vill bli något annat än brudtärna på sina vänners bröllop, är som ett långt, onödigt gitarrsolo.
Ståuppkomikens svar på endast rubrikerna i The Onion är Dave Attell. Det är ofta lätt att se hur det hade varit möjligt att riffa vidare på hans idéer – vilket kanske är vad en bra komiker hade gjort. Men en riktigt bra har vett att låta bli. Attell påminner oss om det igen med ”Hot cross buns” på Netflix, hans första standup-special sedan 2014 års ”Road work”. Den 59-årige amerikanen äntrar scenen på Cobbs comedy club i San Francisco och hinner inom en minut avfyra fem–sex punchlines, om sitt utseende som någon som driver ett eget ”escape room” och varningar till publiken om riskerna med att dricka hard seltzers.
Attell har i intervjuer attribuerat sin ekonomiska stil till att han inledde karriären på klubbarna i New York på 1980-talet där han fick kliva på sent på kvällen inför en publik som var stupfull, utmattad och aggressiv. ”Jag var tvungen att dra många skämt och få skratt snabbt för att fånga deras uppmärksamhet och hindra dem från att lämna lokalen eller kasta flaskor på mig”.
Och det är som sinnebilden för den råa, kompromisslöse och snabbtänkte amerikanska nattklubbskomikern Dave Attell blivit beryktad. Han har aldrig tagit steget till att bli en Bill Burr, Dave Chappelle eller Amy Schumer som är ”household” för en global middlebrow-publik och kan turnera på arenor i Europa. Men bland komiker-fans och inte minst bland sina kollegor är han en av de mest älskade och respekterade.
Inget slår att uppleva honom live, vilket jag fick göra en gång på Comedy store i Los Angeles, men specialerna han släpper med ojämna mellanrum fångar i alla fall skärvor av hans storhet. ”Skanks for the memories” från 2003 brukar ofta lyftas fram som en av de bästa standup-skivorna någonsin. Den har inte åldrats perfekt, dels på grund av vissa bögskämt och liknande som kulturen rört sig vidare ifrån, dels för att Attell är en av komikerna det stulits mest ifrån när det gäller attityd, leverans och material, vilket lett till att originalet kan upplevas som något mindre originellt.
Trots det är ”Skanks …” en överväldigande upplevelse. Tempot liknar inget annat. Skämten smattrar och kommer från alla håll. Några är simpla, andra mer subtila och tangerar en Steven Wright-aktig surrealism. Vissa är underbart barnsliga: ”So, I travel a lot. I hate traveling, I guess 'cause my dad used to beat me with a globe.” Det följs upp med: “Some things are the same wherever you go. Like, if it feels like more than two fingers, it's probably a dick.”
Vilket är ett exempel på hans allra vanligaste tema. Dave Attell är mästaren av knull-, runk- och underlivsskämt. Det är svårt att inte uppskatta det poetiska i beskrivningen av hur hans pung med åldern alltmer liknar ”a tent no one knows how to fold up”.
Det kanske mest slående med Dave Attell är hur han är en punchline-maskin som också utstrålar sårbarhet. Andra som verkar i genren korta, grova skämt – till exempel Jimmy Carr – kan uppfattas distanserade och som att de har en skämtskrivarprocess som mer påminner om sudokulösande. De är väldigt bra på skrivövningen ”hitta på överraskande slut på meningar”. Men hos Attell finns alltid en äkta klangbotten. Det vilar en melankoli över hans oneliners, förstärkt av deadpan-leveransen och den trötta och tärda uppenbarelsen i keps och huvtröja. Det finns något empatiskt i hur Attell befinner sig mitt i sina skämt. Han står inte bara vid sidan om utan är själv en av de vilsna existenser som befolkar hans humorvärld.
New York Times humorkritiker Jason Zinoman uttrycker det i en recension av nya specialen som att Attell vid sidan av sin råa image alltid haft själen hos en grånad emosångare. Ett drag som accentuerats med åldern, som när han på ”Hot cross buns” pratar om hur verklig ensamhet är din spegelbild i mikrovågsugns-dörren.
Allra bäst är Attell när han lyckas kombinera de två sidorna av sig själv och dra skämt som är lika snuskiga som hjärtskärande, som i en rutin om ångest inför oralsex: ”I eat pussy like a deer drinks from a stream during hunting season. I’m terrified but I’m thirsty.”
Ett skämt som sedan faktiskt fortsätter i ett par rader till. Och i det här fallet är det värt att klicka sig vidare för att ta del av hela.
