De heterosexuella verkar må jävligt bra
I en konservativ tid blir varje rapport från kärnfamiljen politiskt relevant
Hur mår de heterosexuella?
Det råkar jag veta allt om, eftersom dagstidningarna under den senaste tiden rapporterat ivrigt om saken.
DN har bistått med information om att Vesna Prekopic tänker på otrohet och att Patrik Lundberg längtar efter ett barn.
SvD har spottat ur sig en oknullad skribent som efter några månader i celibat tydligen hade tillräckligt med stoff för en hel bok.
På dessa sidor har min kollega Jack Hildén funderat över vardagen som gift.
Nyligen fick Expressens Malte Persson nog av de ständiga rapporterna från det lilla livet och föreslog att relationstexterna skulle flytta till familjesidorna, vilket ledde till en mini-debatt om huruvida samtalet om sex och kärlek förs bäst på kultursidorna eller någon annanstans.
Frågan reducerades genast till huruvida man var för eller emot dessa frekventa inblickar i folks privatliv. Gott så, men en sådan hållning utgår ifrån att dessa texter enbart är apolitisk romantik. Sådan har möjligen ingen plats på kultursidorna. Men vad händer om vi istället betraktar det som en sorts idéproduktion?
Med en konservativ lins kan varje rapport från äktenskapet plötsligt ses som allmängiltig, eller åtminstone politiskt relevant, eftersom samhället konstrueras just där
För Patrik Lundberg kommer livet vara fullständigt först när han reproducerat sig själv. I en annan tid hade detta möjligen betraktats som en ytterst privat sorg, men idag får den stöd i dagspolitiken. Den konservativa regeringen, likt sina ideologiska föregångare, menar att familjen är samhällets viktigaste institution. Det är i hemmet vi ska fostras, och det är föräldrarnas fel om vi spårar ur.
I texten ”Föräldrar i förorten har för stora krav på sig” ställer Ihsan Kellecioglu frågan: är det föräldrar som skapar samhället, eller är det samhället som skapar föräldrarna? För den som likt mig tror att föräldrarna är en produkt av samhället de lever i, blir det måttligt intressant att läsa texter om att leva i en kärnfamilj eller längta efter en. Men med en konservativ lins kan varje rapport från äktenskapet plötsligt ses som allmängiltig, eller åtminstone politiskt relevant, eftersom samhället konstrueras just där.
Om det känns som att heterosexualiteten fått mycket luft på sistone så handlar det mindre om att Jack Hildén gift sig, och mer om att familjen – snarare än staten – kommit att betraktas som samhällsbärande. Inte konstigt då att SvD:s guldmunk anser sig vara subversiv när han slutar ligga.
Jag minns ingen tid då det offentliga helt stått åtskilt från det personliga. Det som är specifikt med beskrivningen av den här tidens relationer – vare sig man är gift, kåt eller barnlös – är att skribenterna inte avkrävs en större berättelse än sin egen, helt enkelt för att kärnfamiljen anses vara intressant nog.
Så hur mår de heterosexuella? Jävligt bra, verkar det som. Även om de ibland är otrogna.
