”Mammas humör styrde oss alla”
När modern drabbades av alzheimer började Anna-Karin Palm skriva en bok om henne för att förstå
Det kan komma en dag då den du älskar inte längre känner igen dig.
Den upplevelsen fick Anna-Karin Palm att skriva en bok om sin mor som drabbats av Alzheimers sjukdom.
– Jag började skriva för att förstå vad som hände.
Boken heter Jag skriver över ditt ansikte och har blivit en rak och osentimenal berättelse om en sjukdom som samtidigt som den är så vanlig är mycket skrämmande för de anhöriga. Men det har också blivit en berättelse om kärlek, ömhet och försoning.
Anna-Karin Palm har läst på om sjukdomen.
– Vid födseln finns det cirka 100 miljarder nervceller i hjärnan. Alzheimers dödar närmare nittio procent av dem. Det är en kronisk, dödlig sjukdom och en av fem drabbas.
Hennes mors insjuknande gjorde att hon kände ett behov av att berätta om vem hennes mamma var, om sin familj och bitvis om sig själv.
– Hennes liv var som en saga från välfärdssverige. Hon var äldst av nio syskon och fick ta hand om de yngre. Hon gick sex år i folkskolan. Efter att hon gift sig var hon hemmafru. Men vid 37 års ålder bestämde hon sig för att bli läkare. Och hon det blev hon!
70-talet en annan värld
Hon läste in högstadiet på distans, flyttade till Norrköping för gymnasiestudier och kom sedan in på läkarlinjen.
– Som barn fick vi växa upp i en pågående klassresa. Du kan göra vad du vill! Allt är möjligt! Det var en fantastisk lyckokänsla.
Anna-Karin säger att 60- och 70-talen känns långt borta, som en annan värld.
– Som barn trodde jag att alla föräldrar var som mina. De var idealister, tyckte man skulle hjälpa människor som hade det svårt. Min mors livsfilosofi känns väldigt otidsenlig i dag. Hon var stödperson och övervakare. Vi barn tyckte väl att hon inte behövde ta hand om alla fyllgubbar hon mötte. Själv fick jag gå tolv år i Waldorfskolan, som var genomdränkt av idealism.
Anna-Karin Palm fick lära sig att pengar inte har något med lycka att göra. Har man bara så att det går ihop räcker det.
– Onekligen en bra uppväxt för en författare.
Alzheimers en skräck
Samtidigt som modern hade en vilja som var som en naturkraft hade hon ett mörker inom sig. Hon led av ångest och depressioner.
– Det svåraste var att hon hade ett sår som hon aldrig ville tala om. Hennes humör styrde oss alla. Hon tryckte undan allt. En gång hörde jag några vuxna diskutera vilken ålder som var den bästa på ett barn. När de låg i magen, sa min mor.
Anna-Karin Palm och hennes syster kände att de måste frigöra sig, de måste få luft.
– Vi flyttade hemifrån redan i tonåren. Mors grepp om oss var så starkt att vi som vuxna hade mardrömmar om att hon skulle skada oss. Under en period hade vi hårda uppgörelser.
Moderns stora skräck var just att hon skulle få Alzheimers sjukdom.
– Hon blev förtvivlad när hon fick diagnosen. Men glömde snabbt bort den. Och sedan blev hon mycket gladare, fnissigare och busigare. Hon fick bli den lilla flicka hon aldrig tilläts vara som barn och behövde inte längre ta något ansvar.
Läste Bibeln
Moderns insjuknande bearbetade Anna-Karin Palm på det bästa sätt hon kunde – genom att skriva. Och boken blev en väg till försoning.
– Vi förlorade min mor men fick istället vår far. Han kände en livslång kärlek och stod för stabiliteten och lugnet. Men mor krävde en enorm lojalitet. Hon var svartsjuk. Rädd att bli utanför. Det var inte tal om att jag och far skulle gå ut och äta middag utan henne. Men det kan vi göra nu.
Anna-Karin Palm bestämde redan som barn att hon skulle bli författare.
– Jag insåg att det fanns människor som försörjde sig på att skriva böcker. Sådan ville jag också bli.
Hon lärde sig läsa som femåring.
– Jag blev en bokslukare som läste ut hela bibliotekets barnavdelning. När jag var åtta år hittade jag en gammal Bibel och blev överlycklig för att den var så tjock och hade så tunna sidor. Wow, en bok som aldrig kommer att ta slut! Jag förstod väl hälften av orden. Men det var en del av magin.
