Sluta fega – låt lärarna strejka!

Fackförbunden måste ta strid mot den nyliberala extremismen i svenska skolan

Nu avlidna lärarfackordföranden Karen Lewis vidgade möjligheterna radikalt för amerikanska välfärdsarbetare.

Den svenska lärarkåren har fått nog. I olika Facebook-grupper ropas det sedan länge om strejk för slutkörda lärare och på Twitter fullkomligt bubblar det av ideellt uppkokad marknadsilska.

Men de svenska lärarnas fackförbund förmår inte kanalisera denna frustration. Visst, Lärarförbundet har nyligen startat en namninsamling mot nedskärningarna i skolan och Lärarnas riksförbund presenterade i förra veckan en utredning som föreslog att de två lärarfacken bör gå samman inom två år. 

Men det är alldeles för lite och på tok för sent – redan inom några dagar ska de än så länge två förbunden ha förhandlat färdigt ett nytt kollektivavtal för Sveriges lärare.


Tyvärr kan vi redan nu räkna med att lärarfacken kommer överens med sin nyliberalt mobbande motpart, precis som de gjorde i det senaste fiaskoavtalet från 2018. De lär skriva under ännu ett tandlöst avtal som inte attackerar roten till de systemfel som fortsätter slita svensk skola itu.

Men deras svaghet i förhandlingen beror inte på att de är två olika fackförbund och inte ett samlat. Nej, lärarfacken kommer att känna sig tvungna att skriva under eftersom de inte gjort vad de borde ha gjort för sina medlemmars räkning: vässat det sönderrostade gamla strejkvapnet.


Det är illa, eftersom de i ett decenniums tid haft en tydlig förebild att inspireras av: Karen Lewis, den karismatiska ledaren för Chicago Teachers Union (CTU). I februari i år dog hon i sviterna av en hjärntumör, men hon kommer att bli ihågkommen som en facklig katalysator som radikalt vidgade möjlighetshorisonten för amerikanska välfärdsarbetare.

Karen Lewis tog över ordförandeskapet 2010, i vad som sågs som ett omöjligt fackligt läge. Redan 2012 stod hon och Chicagos lärarkår på gatorna – med ett brett folkligt stöd i sina strejkande ryggar. På bara två år hade Lewis lyckats förvandla det avsomnade facket, som hade backat och backat för den nyliberala extremismen i 25 strejkfria år, till en kamporganisation redo att säga stopp.


Det revolutionerande med hennes taktik var att hon breddade CTU:s fokus från att bara se till den egna yrkesgruppen, till att börja kämpa för skolsystemet som helhet. När CTU gick ut i strejk var det för det gemensammas bästa.

Den nya ledningen lade lagt mycket krut på att övertyga Chicagos skattebetalare om att strejken inte bara handlade om lärarnas villkor utan att strejkkaoset, som utbröt när 26 000 lärare inte gick till jobbet i september 2012, var en sista utväg för att rädda alla barns rätt till skolgång.

De svallvågor som den historiska CTU-strejken 2012 förde med sig i USA saknar, enligt författaren och aktivisten Micah Uetricht i boken Strike for America, nästan motstycke i modern amerikansk arbetshistoria. Sedan dess har det sköljt en strejkvåg över stora delar av USA:s skolsystem, där lärarfack efter lärarfack stått upp för skolsystemet och motat bort nya nedskärningar genom att dra sitt nyupptäckta strejkvapen ur hölstren. 


Även i Sverige pågår ett arbete med att nå ut med det faktum att ingenting kan bli bättre för lärarna förrän vi på allvar tar kampen mot den kroniska svältdiet som vi satt hela skolsystemet på. Men det görs inte i någon särskild utsträckning av de svenska lärarfacken, utan framför allt av enskilda eldsjälar som Marcus Larsson och Åsa Plesner på Tankesmedjan Balans. 

Det allra viktigaste är att det fackliga arbetet för Sveriges lärare går från att vara snällt men menlöst lobbyistiskt till att bli kampvilligt aktivistiskt.

I rapporter, blogginlägg och långa Twittertrådar kanaliserar de kampvillig ilska mot marknadsskolans orättvisor och kommunernas årliga effektiviseringskrav – precis det enträgna arbete som lärarfacken, som tillsammans organiserar över 300 000 lärare, borde ha inlett efter att 2018 års fiaskoavtal.


Från framför allt Lärarförbundets sida har fokus i stället legat på att värva fler medlemmar, med dyra reklamkampanjer och med erbjudanden om gratis medlemskap och värvningspremier. Mitt i ett akut tvåfrontskrig mot besparingshysteri och coronapandemi har det öppnats en tredje, inomfacklig front i en kamp för att värva varandras medlemmar.

Att gå samman i ett samlat fackförbund skulle sätta stopp för just det vansinnet, men det centrala för läraryrkets framtid är inte en sammanslagning. Det allra viktigaste är att det fackliga arbetet för Sveriges lärare går från att vara snällt men menlöst lobbyistiskt till att bli kampvilligt aktivistiskt. Ett fackförbund ska inte vara ett mål i sig, utan borde användas som ett medel för att rädda den svenska skolan.


Karen Lewis hann aldrig vinna striden mot nyliberalismens ordinerade svältdiet för välfärden. Strejken är ingen universallösning, den är ett ganska trubbigt och inte alltid ens så effektivt vapen – men det är det vapen välfärdsarbetare har. Den skänker sina strejkande deltagare känslan av att kunna påverka och ger dem en röst med vilken de tillsammans och solidariskt kan säga ”nej”, ”stopp”, ”avbryt”.

I tidskriften Jacobin skriver Emma Tai att det viktigaste som Karen Lewis fick Chicagos lärarkår att inse var detta: att skolorna tillhör oss. Den tillhör eleverna, lärarna, skattebetalarna. Skolan är inte en ekonomisk konstruktion vi hittat på för att få en underfinansierad kommunal budget i balans, den är en demokratisk grundpelare för vårt samhälle.

Den fackliga gnista Karen Lewis tände behöver nå Sverige. De fackliga företrädarna för den svenska lärarkåren måste inse att det enda sättet att rädda lärar-yrket är att ta ordentlig strid mot hela det felande och gravt underfinansierade svenska skolsystemet.

Erik Löfgren

Erik Löfgren är journalist, gymnasielärare och tidigare ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.