Risiga plattformar – mediernas framtid
Dålig täckning och dyra abonnemang kan inte Medieutredningen göra så mycket åt
Sveriges samtliga mediechefer (förutom möjligen de som jobbar på Public service) ligger vakna om nätterna och funderar på hur de ska finansiera sina mediehus. De ägnar hela dagarna åt att grubbla på samma sak. Ärligt talat pratar de inte om något annat.
Men hur mycket de än grubblar har ingen av dem löst problemet.
Därför är det nog fåfängt att tro att kulturministerns medieutredning ska komma med ett Alexanderhugg som i grunden förändrar förutsättningarna för den svenska journalistiken.
Utredningen må vara hur grundlig och proffsig som helst (det har visserligen redan klagats lite på den saken, men det är ett annat kapitel), men problemen på dagens mediemarknad är helt enkelt för stora för att en eventuell justering i presstödet hit eller dit skulle ha någon avgörande betydelse.
I går publicerades utredningens första delbetänkande och det innehöll exakt vad man kan förvänta sig av en medieutredning i digitaliseringens tidevarv.
Betänkandet konstaterar att Public services roll blir allt viktigare när den fria pressen vacklar samtidigt som SVT och Sveriges radio blivit en allt tydligare konkurrent till de kommersiella medierna.
Medborgarnas medievanor har förändrats och alla riskerar vi att fastna i en liten digital bubbla som mest bekräftar vår etablerade världsbild.
Betänkandet innehöll helt enkelt väldigt lite som inte bekräftade de flesta journalisters väl etablerade världsbild.
Även slutsatsen att ett framtida presstöd måste vara ”plattformsoberoende” var lika väntad som självklar.
Men det är ändå ett ord som är värt att ta på största möjliga allvar.
Digitaliseringen har gått in i en ny fas, då det viktigaste kommer att vara uthållighet och hållbarhet. ”Plattformsoberoende” har nämligen blivit en fråga om att kunna leverera bra innehåll på allt risigare plattformar.
Nej, jag pratar inte om papperstidningen som fortfarande är en ganska oproblematisk produkt och dessutom den största inkomstkällan för de flesta tidningar. Trots den drastiskt vikande upplagan.
Jag pratar om att läsarna sitter fast med gamla mobiltelefoner, dålig 3G-täckning och abonnemang som begränsar mängden datatrafik och gör det dyrt att titta på till exempel rörlig bild.
Hur gärna dagens mediehus än vill leverera det allra, allra bästa innehållet till sina digitala läsare så begränsas de av Tele2 och Hallon och Halebop och allt vad de heter. Vissa landsortstidningar har prenumeranter som lever helt utanför 3G-samhället. Täckningen är helt enkelt för dålig. Vem ska göra journalistik för dem i framtiden?
Och vem vill betala för journalistik som inte riktigt funkar som den ska i telefonen?
I dessa tekniska infrastrukturfrågor är nog Medieutredningen som mest maktlös.
Receptet på hur framtidens kommersiella journalistik ska finansieras kommer inte att vara enkelt. Troligen kommer det att handla om att få ut sin journalistik i många små kanaler och att jobba snålt. På alla håll och kanter. Det gäller även medieägarna som måste justera ner sina vinstkrav om de ska kunna ses som seriösa.
Men i just den frågan kanske Medieutredningen skulle kunna ha ett och annat att säga. Om den törs, vill säga.
