Kärleken till en pappa som inte klarade av det
Sofia Lilly Jönsson skapar täta scener – men romanen blir också vag
Det är en särskild sorts frustration att ana vad en roman hade kunnat bli, men inte åstadkommit. Sofia Lilly Jönssons debutroman ”Ett bortkastat liv: en roman om kärlek” innehåller en hel del sådana passager där textens klangbotten blir synlig för att sedan fördunklas igen. En vuxen dotter rensar i sin fars dödsbo och minnesbilder av en barndom med en psykiskt sjuk förälder – ”vanvård” kommer det sedan att kallas av hennes terapeut – passerar.
Här återfinns bildrika, förtätade stycken som inte släpper taget om mig. Exempelvis när barnet nyligen fått en katt som råkar välta en kaffekopp varpå fadern reagerar med att nästan mekaniskt slå ihjäl katten genom att dunka djurets huvud mot en bordsskiva. Eller minnet av frukostar; huvudpersonen undrar varför hon bara minns kaffe och vetelängd från köket hos pappan, tills hon inser att det var den enda frukost som förekom där. Eller smärtan hos det nu vuxna barnet när en bekant pratar om den konstiga farbrorn som arbetade i källaren på biblioteket, han som man var rädd för och hon inser att det är hennes egen pappa som beskrivs: ”Att aldrig få vara stolt över sin pappa, att aldrig kunna utropa, inte ens nu, det är min pappa!”
Sofia Lilly Jönsson besitter helt uppenbart förmågan att skapa täta, koncentrerade scener som ger läsaren gott om utrymme att tänka och reflektera själv. Men i stället för att de får utgöra romanen blandas de skarpa koncentraten upp av mer vaga och inte sällan övertydliga reflektioner om utanförskap, minne och faderns liv.
Ofta blir det i dessa stycken också otydligt vem som är avsändaren; är det huvudpersonen eller författaren som noterar att de flesta nog inte skulle ha gått igenom sin förälders dödsbo utan bara slängt allt och konstaterar att kommunen blivit rädda för pappan och hans energi? Sådana tveksamma utsagor kan tolkas som skrivna utifrån en människa i sorg; jämförelser, överdrifter och ilska hör till ett sådant känslotillstånd, men rösten fäster inte tillräckligt starkt i huvudpersonen utan stannar som ett mer allmänt konstaterande där jag som läsare förväntas lita på den.
Här finns också en slags metatext om hur huvudpersonen ska skriva en essä om ensamhet men hamnar i det skönlitterära samt en parallell historia om en ung prostituerad kvinna i förra sekelskiftets Stockholm baserad på dennes egna anteckningar. De olika spåren och reflektionerna syftar till att gemensamt bilda en berättelse om grupp och ensamhet, gemenskap och självständighet, men problemet är att de bara nödtorftigt hänger ihop genom att författaren flertalet gånger förklarar det för mig. Jag har själv svårt att se parallellerna mellan pappans alltmer utsatta situation, huvudpersonens upplevelse av att stå utanför gemenskapen i Svenska Kyrkan och den prostituerade Annas livsberättelse.
I centrum står snarare kärleken till en förälder som inte förmådde vara förälder och känslorna det vuxna barnet lämnas med när han dör. Här finns också frågeställningar om bearbetning, om vad som formar oss och om vi någonsin kan bli fria från våra minnen. Eller som det står på ett ställe:
”Hon tänker så småningom, efter många år: Det finns ingenting jag kan göra för att det här inte ska ha hänt mig. Det hände, och det hände så länge som det pågick.”
I sådana passager återfinns en osentimental och vass blick på såväl huvudpersonen och fadern som på livet. Det är där jag hade velat befinna mig romanen igenom.
Sofia Lilly Jönsson medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras hennes roman av Elin Grelsson, kritiker i Expressen
